Förord
Den namnkunniga amerikanska forskaren och klinikern Jonathan Shay, skriver i sista delen av sin bok Achilles in Vietnam – Combat Trauma and the Undoing of Character (1994), att läkningen av veterankollektivets psykologiska skador endast kan påbörjas när veteranerna själva börjar berätta om vad de sett och upplevt. Deras berättelser måste sedan bli hörda av såväl andra veteraner, som i viss utsträckning familj, vänner och samhället i stort. Denna text är ett exempel på en sådan berättelse. När jag träffade Kjell i augusti 2023, lyssnade jag under nästan sex timmar till hans upplevelser under- och efter FN-tjänstgöringen i Suez 1956–57. Intervjun bandades och har skrivits ut i det närmaste ordagrant. Texten har redigerats för tydligare tematisk sammanhållning, och smärre justeringar har gjorts från talspråk till skrift, men ligger annars nära Kjells egna ord. Vid ett tillfälle kallar han sig själv ”Sveriges Odysseus” och syftar då på den över femtioåriga resa det inneburit för honom att ta sig igenom den passage i livet där han beskriver sig själv som ”emotionellt avstängd”, till den känslomässigt rikhaltiga plats där han befinner sig idag.
Det har varit en stor ynnest att arbeta med Kjell och föra hans berättelse vidare till en bredare allmänhet – en berättelse framlagd med stor öppenhet och mod, där betydelsen av behandling enligt hans egna ord utgör en förutsättning för att han är med oss idag. Skarp, vital, humoristisk och psykologiskt försonad med livets svåra omvägar mot lyckliga avtagsfarter.
Stockholm, den 19 december 2023
Louise Weibull
Utdrag ur Kjells berättelse
”Arméstaben hade sett till att vi skulle få 64 fyrhjulsdrivna fordon, så att hela bataljonen kunde vara mobil. Mekaniserad som det kallas. Och det kändes väl bra att vi hade bilar att åka på och inte behövde gå i öknen själva, ända tills vi väl kom fram till Egypten och fick veta att dåvarande överbefälhavaren hade strukit dom 64 bilarna. Vi fick dom aldrig. Han ansåg att han behövde dom mer i kampen mot ryssarna. Efter denna upptakt, hade snacket redan kommit igång innan vi gått in i skarpt läge. Jaha, 64 lastbilar är viktigare än 340 man. Förstår du tankegången? Han behövde lastbilarna, men oss kunde han avvara. Den känslan upplevde vi, den här slarviga hanteringen. Vi skickades ner med flyg, fort som attan. Men vi hade inga vapen och knappt någon ammunition. Vi hade våra k-pistar som vi hade på oss. Men det fanns bara tre magasin till varje man. Resten låg på en båt som skulle komma om en månad till Egypten.
Det var så bråttom att det blev livsfarligt kan man säga. Och för många blev det en grogrund till tvivel om det här verkligen kommer att fungera. Ingen verkade ha räknat med att vi kunde komma i skarpt läge.
Av arkiven framgår också att det man först tänkte var att skicka militärpoliser. Och poliser. Det var den bakgrunden man var ute efter. Och så hamnade vi i Port Said liggandes mitt emot engelska och egyptiska armén. En tunn remsa av gubbar utan mer vapen än k-pistar. På den ena sidan hade dom stora stridsvagnar och på den andra sidan hade dom stora stridsvagnar. Om dom hade tryckt på knappen hade dom rullat rakt över oss. Vi hade inte kunnat göra någonting. Bli överkörda möjligen. Så det var rena självmordsuppdraget.
Under den mycket kritiska tiden 11:e–23:e december 1956, var jag bataljonschefens signalist och livvakt i Port Said. Bara dom nordiska soldaterna låg mellan den egyptiska armén och engelsmännen. Det hade man inte planerat för. Vi hade inte någon utrustning så vi ens kunde försvara oss själva. Hade vi haft granatgevär, det fanns ju på den tiden, hade vi kunnat skjuta på stridsvagnarna. Eller för att precisera. Vi hade fått två granatgevär med oss, men ingen ammunition. Och då är det ganska meningslöst att gå och bära på dom. Men ibland tog vi fram dom bara för att visa dom. Vi vågade inte tala om att vi inte hade någon ammunition.
Hela det här som jag mycket långt efteråt började förstå som moraliska skador rörde hela bataljonen och indirekt uppbyggnaden av bataljonen i sig. Vi var en styrka av främlingar med alldeles för lite material. Vi insåg efterhand att vi blev ditskickade i stort sett för att skydda FN med våra bara kroppar. Vi hade inga verktyg. Det tror jag tog hårt på väldigt många. Och inget personskydd. Ta bara våra plasthjälmar. Det var inga riktiga hjälmar, utan innerhjälmarna till amerikanska stridshjälmar som vi själva fick måla blåa och skriva FN på.”
Ta del av hela Kjells berättelse: En svensk Odysseus
