Det är sista helgen i augusti och det innebär återträff för bataljon XX från Kongo. Jag har för fjärde året i rad blivit inbjuden att delta. Det är ett härligt gäng veteraner som samlas och stämningen är både öppen och hjärtlig.
När jag kliver in genom dörrarna skiner deltagarna upp och välkomnar mig med öppna armar. Det blir många kramar. Det känns som vi har känt varandra länge fast vi bara setts och hörts vid några tillfällen. Det bjuds på lunch och samtalen är i gång direkt. Några veteraner är framme och undrar hur jag kan tycka att det är intressant att komma och lyssna på några gamla gubbars berättelser, men jag intygar att det är just det som är så himla spännande och intressant.
En av veteranerna tar fram några papper och förklarar att han har försökt att skriva ner lite om vad han har upplevt i Kongo. Han heter Jan-Olof Jannebring. Han berättar att hans fru har uppmuntrat honom att skriva. Jag blir genast nyfiken och frågar om jag får ta del av hans berättelse. Det får jag gärna och jag har snart pappren i min hand. Vid nästa paus smyger jag upp på mitt rum och läser, i lugn och ro, igenom hans berättelse. Det dyker genast upp massor av frågor och jag inser att det finns så mycket mer i den här berättelsen som jag gärna skulle vilja veta. Hur kom det sig att Jan-Olof sökte FN-tjänst? Hur har hans upplevelser präglat honom genom livet och hur kommer det sig att han aldrig har berättat något om sin tjänstgöring för någon annan än sin fru?
Under eftermiddagen är det dags för min presentation. Jag har ju träffat de allra flesta tidigare, men några nya ansikten finns med. Vi får en fin stund tillsammans där vi pratar om veteranstöd. Det ena ger det andra och snart är berättelserna i rummet i gång.
Jag känner mig plötsligt ödmjuk och tacksam för det förtroende jag får från deltagarna att få lyssna till deras berättelser. Jag tänker på hur länge de har hållit inne med mycket av detta och inte berättat för någon. Inte ens för sina barn. Jag försöker förstå, men det finns så många frågor. En idé väcks och jag funderar på om kanske Jan-Olof har lust att berätta mer utifrån sina nedskrivna anteckningar. Efteråt berättar jag för Jan-Olof att jag har så många tankar och frågor och undrar om han skulle vara intresserad av att jag skriver ett litet reportage om hans upplevelser i Kongo. Det går bra, säger han och jag lovar att höra av mig, men säger att det kan ta en tid innan jag ringer.
När det sedan har blivit november slår jag en signal till Jan-Olof och han svarar nästan direkt. Det är slamrigt och bullrig i bakgrunden och jag frågar hur det är.
”Jo, det kunde ha varit bättre”, säger han. ”Jag befinner mig på akuten.”
Han berättar att han haft svårt att andas efter att han fick en hjärtattack i oktober. Han avbryts i samtalet av att några sköterskor kommer in i rummet och kollar till honom och lyfter lite i kudden så det drar i Jan-Olofs hår.
”Nu rycker dom mig i håret också”, skojar Jan-Olof. Glimten i ögat och humorn finns där trots allvaret. ”Du kan nog ringa igen i nästa vecka”, säger han. ”Jag är nog hemma i morgon igen. Så var det förra gången också”, tillägger han. Troligtvis har han helt rätt, tänker jag.
Två veckor senare ringer jag upp igen och nu är Jan-Olof hemma och har tid och möjlighet att svara på mina frågor. Jag är lite nervös. Jag har förberett mig väl och skrivit ner alla frågor jag har funderat över, men det är ändå svårt att inleda. Jag börjar med att fråga om hur det kom sig att Jan-Olof beslutade sig för att göra FN-tjänst i Kongo? Han funderar en stund och svarar sedan att orsaken nog var att han ville ut. Han ville göra rätt för sig och se vad han klarade av. Att det blev Kongo var bara en slump då det stämde i tiden. Jan-Olof gjorde sin grundutbildning på KA5 i Härnösand och därefter blev det KA4 i Göteborg för sjukvårdsutbildning. Han muckade från kustartilleriet före jul och sökte FN-tjänst redan innan muck.
Jan-Olof berättar att intresset för sjukvård väcktes redan som ung då hans mamma jobbade som lärare i Röda Korset. Han fick ofta följa med i verksamheten och fick många gånger hoppa in som skademarkör. Det var den bästa skolan och han lärde sig jättemycket! Jan-Olof fick lyssna till hur man skulle åtgärda alla möjliga olika skador och åkommor. Röda korset var mycket mer inkopplat i det civila samhället på den tiden och det var många övningar. Som femtonåring gick han med i Ungdomens Röda Korset och engagemanget har sedan följt honom livet ut.
I april 1963 ryckte han in i Jönköping på A6 för förberedande utbildning för FN-tjänst och ungefär en månad senare gick resan till Kongo. Jan-Olof hade då fått tjänst som sjukvårdare på Kaminabasen. Där fanns en egen liten sjukstuga som var basen i arbetet. Arbetsuppgifterna bestod ofta i att lägga om sår och rensa skavsår. Efterhand blev det också mycket sprutor som gavs. Varannan månad skulle all personal ha gammaglobulinspruta, ca 500 stycken. Därefter blev det också en del penicillininjektioner då det var vanligt med infektioner. Många fick också bölder på olika ställen på kroppen som måste tas om hand. De skulle punkteras och göras rent och därefter fortsätta rengöras tills bölden var borta. Några gånger var bölderna så stora att innehållet rymdes i en full kaffekopp.
Jan-Olof var ofta på patrullresor där han som kompanisjukvårdare hade ansvar för ett mindre fältsjukhus. Patrullresorna kunde vara i 1-4 veckor ute i bushen och då var det alltid skarpt läge, vilket innebar skarpladdade vapen – även för sjukvårdaren.
Vi åkte i lastbilar av märket Bedford som var korta och höga för att kunna ta oss fram berättar han. Det fanns också bilar som var beväpnade med kulspruta och klädda med pansarplåt som skyddade mot gevärskulor. Kompanichefen åkte jeep. Jan-Olof berättar att det var en läkare och sex sjukvårdare med ambulanser. Läkarna stannade i regel två månader på sin insats och hade väldigt varierande kunskaper. Kompaniet bestod av ungefär 80-100 man vid patrullering, så det blev mycket arbete. Det fanns material och medicin, men också möjlighet för vattenrengöring. Förbandsmaterialet liknade dock inte dagens avancerade.
”Det fanns olika storlekar av första förband och gasbinda, kompresser, fetvadd och penicillin”, berättar han. ”Även serum mot ormbett.” Medicinlådan innehöll även tabletter för trög/lös mage, huvudvärkstabletter, hosttabletter och en stridsförpackning som enbart fick öppnas i allvarligt, skarpt läge (strid).
Under patrullresorna sov Jan-Olof och hans kamrater på hopvikbara sängar. Runt tälten grävdes ett litet dike på ca 10 x 10 cm som fylldes med ett pulver liknande myrr, vilket förhindrade att myror och kräldjur kom in i tältet.
”Som säkerhetsåtgärd skakade vi alltid ur kläderna och vände kängorna upp och ned. Det hände att en soldat hade en skorpion i en sko och ingen ville bli stungen av en sådan”.
Även kosten innebar en del nya vanor. ”Ute i buschen åt vi mycket konserver, men även mycket fågel (liknande höns). Man fick helt enkelt anpassa sig. Någon gång har jag till och med ätit nyskjuten gnu”, berättar Jan-Olof.
Lokalbefolkningen i Kongo visste att under Jan-Olofs matrast kunde man komma och be om hjälp. Det var ibland svårt med språket och att förstå vad de behövde hjälp med. Det fanns alltid tolkar med ute, men de var ofta upptagna och kunde heller inte vara med överallt. Sjukvården gällde till övervägande del lokalbeflokningen. Det fanns massor av sjukdomar, men svårt att veta vad dom led av, så på det viset var det lättare att hjälpa till med första hjälpen.
”Vid en matrast kom en från lokalbefolkningen och ville att jag skulle följa med till en hydda. I hyddan fanns en man som följt efter ett djur, men som snavat och slitit upp pungen så att ena testikeln hängde nere vid knät. Medicinmannen hade sagt att om han var stilla och hade en trasa på såret så skulle det bli bra. Lukten i hyddan var obeskrivlig. Det luktade gammalt lik. Det var fruktansvärt! Hade vi inte kommit dit så hade mannen garanterat dött i blodförgiftning.”
Hur länge han hade legat i hyddan är oklart. Efter rengöring och förband lastades patienten på bår och togs med in i ambulansen.
”När vi hade lastat in honom dök ytterligare en man upp. Hans högra öga var helt igenmurat. När jag lyfte på ögonlocket såg jag något som såg ut som ett sönderhackat ägg. Han hade på något vis tillverkat ett eget gevär och när han avfyrade det for den proppade delen in i ögat.”
Jan-Olof fick plocka ut ögonresterna med en öronpincett. Även denne man lastades in i ambulansen och fick ligga på en luftmadrass på golvet. Allt gick bra tills bilen blev prejad av vägen och hamnade i diket. När Jan-Olof öppnade upp bakdörrarna i ambulansen för att se till patienterna pekade mannen med trasigt öga på sin stortå. Hans tå hade spruckit av olyckan och hade delat sig i tre delar. Det blev till att plåstra om, och efter att ha fått upp bilen ur diket fortsatte färden till sjukhuset. Patienterna transporterades till Kaminabasens civila sjukhus där det fanns läkare från Norge och Danmark. Båda patienterna fick hjälp och allt gick bra!
Jag frågar Jan-Olof om han i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig vad han skulle vara med om i Kongo och om han i förväg hade fått någon information om vad han kunde tänkas mötas av. Han svarar att informationen nästan var obefintlig. De visste inte vad som skulle hända, vilka sjukdomar de skulle mötas av eller något annat. De fick massor av sprutor, information om vapenhantering och viss utbildning i självförsvar. Det var allt.
Innan hemresan till Sverige skulle det anordnas en avskedsfest. Det var uppdukat långbord och det bjöds för ovanlighetens skull på alkohol. Efter en snaps föll Jan-Olof ihop och fördes till FN-sjukhuset. Två dagar senare vaknade han upp. Läkarna trodde att han hade drabbats av en epidemisk hjärnhinneinflammation och han blev kvar på sjukhuset under en vecka. Detta gjorde att han inte kunde åka med hem tillsammans med sina kamrater. Då hans tjänst i insatsområdet inte fanns kvar fick han istället rycka in och hjälpa tandläkaren. Där fick han sköta borren med en fotpump.
”När det var någon man inte gillade så kunde man trampa lite långsammare på fotpumpen”, berättar Jan-Olof med glimten i ögat och ett gott skratt.
När Jan-Olof kom hem till Sverige fanns inga uppföljningar. Det enda som krävdes var ett avföringsprov. Sedan var det tack och hej. I min nyfikenhet undrar jag om Kongoveteranerna visste om att det skulle bli mycket negativ press innan de åkte och varför det kom att bli så.
Jan-Olof grubblar en stund och svarar sedan att han inte riktigt vet.
”Kanske var det för dålig information om vad vi gjorde där nere. Det var första gången som svensk militär var i väpnad strid och allt blev kanske inte alltid utrett och av en fjäder blev det ibland en höna. Om det hade gått ut korrekt information så hade nog allting blivit helt annorlunda.”
Jan-Olof berättar för mig att han aldrig pratat om sin insats i Kongo och jag känner mig tacksam över att ha fått förtroendet att ta del av hans berättelse. Han säger att det är först på senare tid som han berättat lite då och då, och jag funderar på om det kanske har ett samband med att det var då som han deltog på återträffen i Skillingaryd första gången.
”Kanske är det så”, funderar Jan-Olof, ”men kanske är det också åldern.”
Han berättar vidare att hans fru tidigt visste att han varit på insats i Kongo. Jag ställer frågan om Jan-Olofs fru aldrig har frågat om hur det var på insatsen och får svaret att det har hon nog gjort. Jag undrar då vad han svarat. Det blir tyst en stund och Jan-Olof dröjer med svaret. Jag ser framför mig att han reflekterar över svaret innan han säger att han inte kunde berätta.
”Hon visste att jag hade gjort insats, men inte vad jag hade gjort. Jag har nog insett på senare tid att jag haft problem med stressymptom och jag har nu träffat en kurator. Du får skriva med det också”, tillägger Jan-Olof. ”Det är bra om det kommer fram. Det har varit bra för mig och jag önskar att jag hade gjort det tidigare. Jag hoppas att min berättelse kan uppmuntra fler att söka hjälp om de behöver. Även långt efter insatsen.”
Efter hemkomsten jobbade Jan-Olof som lärare på Röda Korset i 40 år med att utbilda i HLR och första hjälpen. Inledningsvis samverkade han med Hemvärnet då det kändes naturligt med den militära kontexten. Jan-Olof berättar att han har löst många livsavgörande situationer och att han har hjälpt till vid många olycksplatser.
Jag reflekterar över att Jan-Olof måste ha haft stor betydelse för många människor med sina sjukvårdskunskaper. Det blir återigen tyst i luren och sedan berättar han att han aldrig har tänkt på det. Jag kan inte undgå att bli lite förvånad. Jag har precis fått lyssna till flera olika berättelser där Jan-Olofs insatser har varit helt livsavgörande och ändå har han aldrig funderat över vilken skillnad han har gjort för flera människors överlevnad. Men svaret är så ärligt och jag förstår att det är så det är. Det har varit en sådan självklarhet för Jan-Olof att göra det rätta att han aldrig har reflekterat över hur det har förändrat så många människors livsöden. Själv blir jag rörd. Hur många människor har på ett så avgörande sätt räddat andras liv? Många liv.
Jan-Olof avbryter mina tankar och berättar att det också var många tillfällen då han inte kunde göra något.
”De för tidigt födda barnen kommer tillbaka till mig i tanken”, säger han. ”De barn som lokalbefolkningen kom med. Det fanns ingenting jag kunde göra. Ingenting. Det var tufft. Jättejobbigt. Jag tror ändå att dom såg att jag gjorde så mycket jag kunde, i vilka situationer det än blev. Man fick ta det som det blev.”
Jan-Olof tog med sig sina erfarenheter hem från insatstiden och det gjorde också att han aldrig har varit rädd i oväntade situationer. ”Det som kommer det kommer”, säger Jan-Olof.
Avslutningsvis frågar jag vad återträffarna med de andra Kongoveteranerna har betytt och jag ser hur han lyser upp. Han berättar att han utöver de årliga veteranträffarna med bataljon XX också har börjat träffa ett gäng veteraner på hemorten. En av veteranerna han nyss träffat hade han inte sett på 60 år.
”Många av oss har varit i olika insatsområden, men vi har samma bakgrund. Vi har varit med om samma sak, oavsett insats. Det är en stark gemenskap och vi kan lita på varandra. Det är roligt att ses”, avslutar Jan-Olof.
Intervjun är slut och Jan-Olofs fru ropar nu att det är dags för lunch. Vi lägger på och Jan-Olofs berättelse stannar hos mig hela eftermiddagen. Jag tänker att det är fler som måste få veta hur det verkligen var och jag hoppas i mitt stilla sinne att jag med dessa nedskrivna rader kan göra hans berättelse rättvisa. Tack Jan-Olof för att du delade med dig av dina upplevelser.
