Post-Deployment Disorientation handlar om det tillfälligt tappade fotfäste många soldater upplevde under åter-acklimatisering till en civil vardag. Oavsett om insatsen efterlämnade emotionella rester i form av nya perspektiv på välfärdssamhället Sverige, eller att vad som faktiskt betydde mest i livet framträdde klarare (sociala relationer), blev det tydligt att det man längtat tillbaka till var något som inte bara fanns kvar att vandra tillbaka in i.
För deltagarna i studien verkade hemrotationen redan inledningsvis också vara präglad av viss idealisering, då nedräkningen började omedelbart, och stora ambitioner riktades mot den punkt där det ”riktiga livet” tog vid på nytt. Efter de första veckornas möten med nära och kära, tillgång till frihetsgrader som egen säng och personligt utrymme, uppstod inte sällan en nostalgisk tillbakablick på insatslivets känsla av meningsfullhet, struktur och gemenskap.
En utförligare beskrivning begreppet PDD:s tre huvudsakliga dimensioner, följer efter en kort bakgrund till de sammanhang studiens deltagare verkade i.
Bakgrund
Den första svenska kontingenten anlände till Kosovo i oktober 1999 och kontingenten som studerades anlände sju år senare (2006). Arbetsuppgifterna inkluderade bla. patrullering nära minoritetsenklaver, upprättande av kontrollstationer för fordon, eskort av minoritetsgrupper, skydd av kulturminnesmärken som kloster, underrättelseinhämtning samt distribution av donationer (mat, kläder och skolmaterial). Med andra ord bedrev Kosovostyrkan vid denna tid i huvudsak konstabulära uppgifter (traditionellt polisarbete).
Soldaterna i snabbinsatsstyrkan i Liberia anlände 2006, två år efter den första svenska kontingenten. Deras uppgift var att understödja fredsavtalet, vapenvilan och fredsprocessen i stort genom skydd av civilbefolkningen och FN:s personal. Styrkan hade inte ett definierat verksamhetsområde, utan skulle verka över hela landet vid behov. Jämfört med Kosovo-kontingenten hade denna styrka ett mer traditionellt militärt mandat som inte inkluderade humanitärt arbete. Soldaternas huvudsakliga arbete innebar rekognoseringpatruller samt underhåll av material, och däremellan väntan på förläggningen.
Säkerhetsläget var i båda fallen avspänt, och det fanns inga rapporter om personskador eller allvarliga hotbilder mot kontingenterna. Båda kontingenternas närvaro uppfattades vidare som positiv av civilbefolkningen, och ingen av informanterna rapporterade att de upplevt några incidenter som låg till grund för ett personligt stödbehov vid hemkomsten.
Nedan presenteras de tre huvudsakliga dimensionerna i PDD i mera detalj; reality-check, personal growth och pocket in time.
1) Verklighetsjustering
Den första dimensionen, reality check, beskriver soldaternas känslor efter att ha lämnat I-världsbubblan. För vissa är också mötet med civilbefolkningens situation första gången de konfronteras med fattigdom och armod. Även om detta för de allra flesta är något smärtsamt man hittar strategier att förhålla sig till, är det välkommet i den mening att det efterlämnar nya perspektiv på en priviligierade hemmatillvaro (perspektiv som man hoppades kunna bibehålla efter hemkomsten). Världen hemma beskrevs ibland som skyddad (och lite naiv).
Återinsatta i de bekvämligheter och välstånd som följer med en västerländsk livsstil, uttryckte flera soldater att de blivit mer ödmjuka, men också kunde bli moraliskt indignerade när människor i deras omgivning upprördes över småsaker (exempelvis försenade tåg, vem som ska diska etc.).
Sammantaget lade de stora skillnaderna i levnadsstandard grunden för nya perspektiv som mestadels betraktades som en sund, ny utblick. Emellertid var det också en källa till desorientering, vilket återspeglas i ett stort behov av känslohantering i både privata och samhälleliga gränssnitt.
2) Personlig utveckling
Den andra dimensionen av PDD, personal growth, återspeglar det faktum att internationell tjänstgöring för många är en erfarenhet som man i backspegeln upplever har bidragit till stor personlig utveckling och växt. Insatslivet utgör en speciell livsstil, som ofta framkallar starka, binära känslor, dvs. att soldater verkligen uppskattar det eller knappt står ut. Ur ett perspektiv är det ett bekvämt liv – de flesta praktiska behov är tillgodosedda: dina måltider serveras regelbundet och det finns anställd personal som tvättar. Du är mer eller mindre ständigt del av den löpande verksamheten, och behöver inte planera för morgondagen.
Personliga prövningar finns i och med arbetsuppgifternas karaktär, kravet på fysisk styrka, beslutsamhet, och förmåga att kunna agera och navigera i det oförutsägbara, men också att stå upp för sig själv och bli medveten om egna styrkor och svagheter vid givande och tagande av feedback. Insatslivet innebär också att tillbringa enormt mycket tid i sällskap med andra, vilket i praktiken innebär att ingå i olika sociala sammanhang under dygnets alla vakna timmar.
Om det inte var möjligt att dela erfarenheter och upplevelsen av att ha växt med uppgifter med vänner, kunde detta faktum dock utgöra grund för social desorientering vid hemkomst. I vissa fall blev följden en nyorientering där gamla vänner prioriterades bort, till förmån för nya bland de kollegor man tjänstgjort med.
3) En ficka i tiden
Den tredje dimensionen av PDD, a pocket in time, illustrerar soldaternas känsla av att tiden i insatsområdet är en speciell, icke-linjär tid, separerad från den verkliga världen. Den långdragna väntan på förläggningen och under transporter, skapade också ett ovanligt utrymme för reflektion i en djupare, existentiell bemärkelse. Ett behov som sannolikt förstärktes i krigets efterdyningar med civilas nöd runt hörnet.
Tidsfickans logik innebar också intervaller av intensiva arbetsperioder och efterföljande tristess vid mer monotona arbetsuppgifter (t.ex. bevakning), där ”man var glad för distraktionen av en hund som gick förbi”.
En av soldaterna beskrev den dragningskraft insatslivet i allmänhet har på vissa människor, som att vara ”bergtagen”, med Thomas Manns berömda roman i åtanke (1927). Som amatörklättrare beskrev Mann sin egen önskan att erövra berget om och om igen, av oklara skäl. Bergtagen är på flera sätt en välgrundad referens för att illustrera insatslivets unika karaktär. Historien följer den unge Castorps resa när han, helt oväntat, kom att stanna flera år på ett sanatorium i de schweiziska bergen. Asylen visar sig vara en separat värld, där Castorp upplever sig leva i en annan tideräkning än övriga världen.
En annan tematisk underström i romanen som kanske främst återspeglar förhållandena i lågintensiva konfliktområden, är som redan nämnts ovan, tjänstens repetitiva karaktär och överflödet av långsamma timmar.
Mann beskriver en miljö och atmosfär där varje dag liknar nästa, i en till synes ändlös följd. Den förutbestämda rytmen av måltider och behandlingar blir närmast terapeutisk och patienterna existentiellt stämda. I slutet av berättelsen återvänder huvudpersonen så småningom till världen utanför, även om vi förstår att han har utvecklats andligt, främst genom att inte leva i samma horisontella upplevelse av tid som människor i allmänhet.
Föreställningar om insatstiden som en plats där allt också händer snabbare, i den mening att man utvecklades långt mer än vad som skulle skett om man stannat hemma var också framträdande i flera av soldaternas berättelser. Därtill beskrevs ibland tillvaron i Sverige som en mindre äkta och tråkigare värld, där man inte gjorde nytta för någon.
Avslutningsvis, PDD är ett begrepp skapat för att sätta ord på den känsla av desorientering och personlig förändring soldaterna i studien upplevde vid hemkomsten. En erfarenhet som sannolikt delas av många i lägre eller hög grad, och som är något högst naturligt. Begreppet är inte tänkt att ses som en diagnos, utan som ett komplement till det dominerande fokus som tidigare funnits på PTSD (Post-Traumatiskt Stress Syndrom), ett kliniskt, psykologiskt tillstånd som drabbar ett fåtal (uppskattningsvis runt fem procent).
Mer parentetiskt kan nämnas att studiens resultat, dvs. att en djupgående känslomässig påverkan och desorientering också kan infinna sig efter insatser som varit militärt sett händelselösa, gick stick i stäv mot vad som vid den här tiden utgjorde den offentliga diskursen.
Avslutningsvis vill jag tillägga att PDD sannolikt är lika relevant för civil insatspersonal, liksom för människor som levt och verkat under påfrestande förhållanden en tid, långt ifrån det normala.
Artikeln i sin helhet hittar du här
I följande TED-talk beskriver en holländsk, kvinnlig överstelöjtnant sina erfarenheter av PDD, efter tjänstgöring i Afghanistan.
