De händelser Odysseus upplever under sin långa resa, är med andra ord långt ifrån endast en räcka kända möten med cykloper, sirener och sjuhövdade monster. Enligt Shay bör dessa istället läsas som metaforer tänkta att i litterär språkdräkt illustrera hemkomstproblematiken. Shay kommenterar vidare att den bitvis ironiska allegorin ofta uppfattas som underhållande av människor som själva inte berörs av problematiken. Shays bok är tillsammans med Odysséen, vida lästa och diskuterade i bokcirklar bland amerikanska veteraner, och som sådana uppskattade källor till meningsskapande, självförståelse och gemenskap. Nedan refereras ett urval av Shays övergripande analys, varefter skeendet i Odysséen återges mer eller mindre direktöversatt.
En viktig skillnad mellan då och nu som Shay inledningsvis lyfter fram, är att många förhållanden vid denna tid inte var lika svartvita. En hjälte under antiken var exempelvis inte alltid någon med entydigt god karaktär. Namnet Odysseus kan t.ex. översättas med ”mannen som hatar”, eller ”han som ställer till problem”. Även vad vi idag skulle beskriva som framträdande narcissistiska drag hos individer var på den tiden varken ovanligt, eller för den delen särskilt socialt problematiskt. Porträtten av både människor och gudar var generellt mer komplext sammansatta.
I sin bok argumenterar alltså Shay för att Homeros (eller den författargrupp som skrev under detta namn), var mycket väl förtrogen med veteranproblematiken. Detta illustreras i bokens första del ”Oläkta sår” (Unhealed wounds). Av bokens tre delar är det också den mest omfattande. I centrum står förstås Odysseus, hjälten från det trojanska kriget som avslutas med hans berömda list där grekerna för en trähäst med soldater innanför Trojas murar. Sedan tar som bekant Odysseus hemresa lång tid, vilket enligt Shay sammanhänger med de psykologiska skador han erhållit under kriget.
Att veteraner efter krigsslutet ofta fortsätter att leva i en stridsberedskap, mobiliserade för attack (eller försvar), utgör själva kärnan i de problem de skapar för sig själva och deras omgivning menar Shay. Denna stridsberedskap kan de dock inte med enkelhet vare sig stänga av eller ersätta med ett mera civilt förhållningssätt, även om de rent intellektuellt förstår att det är just det de måste göra. Ett annat ständigt återkommande tema är den misstro Odysseus känner mot sin omgivning, från sin befälhavare (Agamemnon med vilken han till slut bryter), till sina närmaste som han efter sju sorger och åtta bedrövelser till slut återförenas med. Under de tjugo år som hustrun Penelope har väntat, har sonen Telemachus vuxit upp till en yngling. Båda behandlar han distanserat och i Penelopes fall, misstänksamt.
I relation till sin egen far är hans uppträdande snudd på grymt skriver Shay, och påpekar att det inte är ovanligt att veteraner upplevs känslokalla och/eller reserverade av närstående. Detta förhållningssätt kan givetvis ha många anledningar. Shay diskuterar dels ett mer strategiskt tillbakahållande av känslor, och dels hur upplevd okänslighet och avtrubbning ibland är en anpassning till den sorg, smärta och skräck många bär med sig. Förhållningssätt som båda finns med i Shays tolkning av Odysseus agerande.
Odysseus psykologiska skador är också en förklaring till hans dåliga omdöme som ledare, vilket vi ges många prov på i Odysséen och som utvecklas nedan. Hemresans längd beror delvis på hans egna tillkortakommanden, men också på händelser utanför hans kontroll där han endast utgör en bricka i gudarnas spel. Nedan presenteras ett kort sammandrag av handlingen i Odysséen, som illustration till de händelser Shay diskuterar i sin bok.
Del 1- 4
Ett hem utan make eller far
Odysseus fru Penelope och sonen Telemachus har levt i tio år i vetenskapen om att det trojanska kriget är över, och att Odysseus klarade sig levande från Troja. Men var är han? Penelope är fortfarande vacker (och rik om både hennes son och make dör), och nu omgiven av (konkret talat) ett drygt hundratal ambitiösa och aggressiva unga män från närområdet, som alla kämpar om hennes hand, och också har slagit sig ned i hennes och Odysseus hem. De uppvaktar heller inte bara henne, utan äter och dricker från hennes bord, och förlustar sig med hennes kammarjungfrur i egendomen på ön Ithaca.
Friarna pressar Penelope att hon snart måste välja någon av dem och ersätta hennes saknade man. Sonen Telemachus har också blivit vuxen, omgiven av historier om faderns storhet, men friarna är de enda männen på scenen numera. Desperat efter svar kring om han verkligen blivit föräldralös, lämnar han sin mor för att besöka faderns vänner på fastlandet, som alltså redan återvänt från Troja. Friarna planerar sedan i hemlighet att låta döda honom på vägen hem, vilket skulle ge dem kontrollen över Odysseus land och rikedomar när Penelope väl gjort sitt val ibland dem.
Del 5-8
Odysseus påbörjar hemresan
Inte särskilt smickrande för Odysseus, hittar vi honom vid liv och nedbäddad hos den ljuvliga sjögudinnan Calypso på hennes avlägsna ö, där han blivit skeppsbruten. Men gudarna på Olympos säger åt henne att låta honom gå, och även om hon både är vacker och har varit väldigt snäll mot honom, är han också trött på henne efter sju år och vill åka hem (sexmissbruk är inte en ovanlig problematik hos veteraner, kommenterar Shay). Problemet är att han har förlorat alla sina män och också sitt skepp. Calypso hjälper honom dock motvilligt att bygga en flotte, och på den sätter han av, bara för att snart bli skeppsbruten igen, uppspolad på ön Phaeacia.
Med lite hjälp från sitt skyddshelgon Athena, styrs sedan prinsessan Nausicaas väg till samma del av floden och de båda träffas. Odysseus är charmerande mot den unga flickan och övertalar henne att ge honom kläder att skyla sig med, och hon bjuder sedan med honom till sina föräldrars slott där han snart åtnjuter stor gästfrihet. Inledningsvis avslöjar han dock inte vem han är. Vid hovet äter han sig mätt, men gråter hämningslöst när han hör hovpoeterna berätta historien om det trojanska kriget, sanningen om kriget. Historier likt dessa, ses vid hovet mera som underhållning, men när kungen ser hans reaktion tvingar han honom att avslöja sin rätta identitet. Shay kommenterar att Homeros egentligen inte framställer kungen och de andra vid hovet som känslokalla, utan begränsade i sitt perspektiv, och oförmögna att erbjuda Odysseus vad hans själ behöver. Av kungen blir han dock erbjuden materiellt stöd (kläder, skepp mm.), för att kunna fortsätta sin färd, utöver sympati.
Del 9-12
Odysseus berättar om sina erfarenheter i sagolandet
Odysseus avslöjar nu vem han är och hur han kommit dit, men nämner inget om Troja, även om hans värd ber honom, och undrar om han sörjer sina kamrater. Han förklarar också, vilket framstår som något obegripligt, att han är berömd för sin list och sin ”bedragarkompetens”, utan att egentligen berätta mer om vad som verkligen hände (möjligen för att inte riskera att bryta ihop). Han kunde valt att beskriva sig själv i ärofyllda termer då han vid denna tid är en ryktbar man, arkitekten bakom trähästen, men det gör han alltså inte. I andra sammanhang uppvisar han dock hybris kring just detta, och sin egen roll kommenterar Shay.
Odysseus redogörelse börjar med att han och hans mannar som lämnat Troja, plundrar ön Ismarus, där de undkommer med stora förluster efter öbornas motattack. Varför låter Odysseus detta ske undrar Shay? Handlingen är ett av de otaliga exempel som ges på Odysseus bristande ledarskap. I detta fallet har han förlorat kontrollen över sina män som dricker sig fulla och begår räder bland stadens befolkning. Utöver att utsätta trupperna för stor risk, utgör det förstås ett allt annat än ärofyllt beteende. (Shay menar här att både Odysseus svaga ledarskap och hans mäns beteende kan förklaras av att de fortfarande befinner sig i ”stridsberedskap”). De överlevande männen hamnar sedan ur kurs och landar på lotus-ätarnas strand, där de erbjuds en vanebildande drog. (En episod som enligt Shay är tänkt att understryka hur nära till hands det ligger för veteraner att döva sina sinnen. Det huvudsakliga budskapet Homeros vill få fram här är, att missbrukar du, riskerar du att aldrig komma hem).
Nästa anhalt är hos cykloperna, där ytterligare ett antal av Odysseus män blir uppätna. Återigen uppvisar Odysseus ledarskap mycket övrigt att önska. Varför ens ge sig in i cyklopernas land, när det finns gott om tydliga tecken på att omedelbar flykt är ett bättre alternativ? Men detta är en del av problemet. Odysseus låter sin egen nyfikenhet och dragning till fara, leda dem in till Cyklopens bo. En nyfikenhet som kostar honom ytterligare sex mäns liv. Budskapet här rör alltså veteranernas kvardröjande dragning till fara. Tärningen ”måste” kastas då många också lider av stor uttråkning som civila. Odysseus har blivit en man som slänger bort sitt eget och andras liv, samtidigt som han har grandiosa tankar om sin egen odödlighet. Också på plats har Odysseus chans att vända om då cyklopen inte är hemma, men han vill prompt invänta varelsen som bebor grottan och stilla sin egen nyfikenhet. När de väl lyckas fly (efter en berömd scen där Odysseus list åter spelar in, och han lurar cyklopen att han heter ”ingen” varför hans cyklopkompisar inte kommer till undsättning), har han också gjort cyklopen blind. Cyklopen råkar emellertid vara son till havsguden Poseidon, vilket givetvis innebär onåd hos honom, och att hemresan försvåras än mer.
Med sin kraftigt decimerade styrka, flyter Odysseus sedan i land på en ö som styrs av kung Aeolus. Han har dock kontroll över havsvindarna, som hjälper Odysseus hela vägen hem till Ithaca. Men Odysseus handlingar gör återigen att han inte lyckas ta sig ända fram, trots att han är så nära. Han och den lilla grupp utmattade män som är kvar i livet anländer nämligen först till den till synes fridfulla fjorden hos Laestrygonians. Lugnet visar sig i detta fall vara en villfarelse, och öns invånare sänker snart alla skepp utom Odysseus eget, som befinner sig lite längre ut till havs. (Varför gör det det? undrar Shay retoriskt, och lyfter fram exemplet som ännu ett fall av oförmåga och katastrofalt ledarskap. Om Odysseus misstänkte en fara, vilket han sannolikt gjorde då han själv höll sig längre ut, varför tillät han sina män att alls fortsätta?).
Skräckslagna ror de överlevande vidare från slakten och hamnar på en ö som bebos av en vacker häxa, Circe. Där förvandlas alla utom Odysseus (som har fått ett motgift), till grisar. Samtidigt görs bilden av hans ledarskap mer komplex, då vi inte riktigt kan avgöra om inte delar av skulden kan återföras på hans män, som kan ha handlat på eget initiativ osv. Odysseus får dock till slut ett överläge gentemot Circe, och övertalar henne att bryta förvandlingen. Av henne får han också instruktioner kring hur han ska passera dödsriket, där han träffar sina forna döda stridskamrater Akilles, Agamemnon (som var hans befäl och sannolikt svek honom även om Homeros inte är särskilt utförlig om detaljerna), och den berömda krigaren Ajax. Till slut träffar han också sin mor som har sörjt honom djupt under tiden han varit borta och till slut avlidit, vilket han varit omedveten om.
En ande upplyser sedan Odysseus om att han när han väl når sitt hem, nästan omedelbart måste fortsätta för att möta en sista utmaning. Han återvänder till Circe för mer instruktioner, och klarar sedan att undgå att fastna hos sirenerna, det månghövdade monstret Scylla, och de underjordiska strömmarna runt Charybdis. Slutligen kommer han och den lilla skara män som fortfarande är livet till den ö där solgudens boskap har sina betesmarker. Odysseus blir upplyst om att de inte under några omständigheter får döda några kor, men ger inte sina mannar särskilt klara instruktioner om varför, eller på annat sätt betonar att det är av största vikt att de låter bli. Denna underlåtenhet får till följd att Odysseus mannar bryter mot hans rekommendationer och drar på sig solgudens ilska (En passage som sannolikt åter ska understryka att Odysseus skuld, i alla fall till viss del, delas av hans män kommenterar Shay).
De resterande skeppen förstörs nu och hans mannar omkommer. Odysseus är alltså ensam överlevare, och hamnar återigen på Calypsos ö där han befunnit sig flera år tidigare. Det utdragna förloppet illustrerar enligt Shay den hopplöshet många veteraner upplever. Att de försatt sin gyllene chans, inte förmår att ”göra rätt” och komma vidare av egen kraft. Istället befinner de sig ständigt tillbaka där de gång började.
Del 13-16
Far och son återförenas och återvänder till Ithaca
Vid hovet är den Phaeacianska kungen och drottningen nu mycket imponerade av sanningen och äran som följer med Odysseus berättelse, och ger honom ett antal värdefulla gåvor utöver fri lejd hela vägen hem till Ithaca. Desorienterad spolas han till slut upp på sin hemös strand, men är där oförmögen att känna igen sig. Hans skyddsängel Athena dyker lägligt upp, som han ljuger för, innan han förstår vem hon är. Athena förklarar var han befinner sig, och hjälper honom att förklä sig till en gammal tiggare så att ingen känner igen honom. Av henne blir han upplyst om den farliga situation som utvecklats i hans hem under hans frånvaro med alla friarna, och försäkrar honom om att han inte behöver frukta för sin sons liv. Hon instruerar honom också att söka upp sin lojala gamla tjänare, grisfarmaren Eumaeus, istället för att gå direkt hem.
Athena talar sedan om för Telemachus (sonen) att skynda sig tillbaka till Ithaca, men endast till Eumaeus lilla stuga för att undvika det bakhåll friarna arrangerat. Odysseus har då inte sett Eumaeus på över tjugo år, men berättar att Odysseus är nära, varpå herden på ett vänligt sätt kallar honom lögnare, då det är långt ifrån första gången han fått bud om Odysseus hemkomst. Odysseus redogör för sitt livs historia, vilket är en samling kompletta lögner, medan Eumaeus berättar sin egen sanningsenligt, och de båda gråter tillsammans.
När Telemachus anländer till platsen, kan far och son till slut återförenas. Inledningsvis testar de varandra, men när Odysseus avslöjat sig, övergår de snart till att diskutera sin gemensamma fiende, mobben friare som intagit deras hus. (Att han ljuger för Eumaeus och är svår mot sin son, är enligt Shay ett uttryck för tillitsbrist).
Del 17-20
Främling i sitt eget hem
Telemachus och Odysseus beger sig var för sig tillbaka till palatset. Fortfarande i en tiggares förklädnad anträder Odysseus sitt forna hem, där hans son spelar med i föreställningen, och vänligt bjuder in honom. Friarna uppträder som motbjudande huliganer, som bara ”ber om det” (dvs. straff från gudarna). Odysseus uppfattar de som en utblottad tiggare de kan förnedra på olika sätt, även om han enligt tidens kutym nu också omfattas av husets gästfrihet. Det är över hundra friare som är på plats, och Odysseus måste överväga sina handlingar, så att han inte blir dödad i sin interaktion med dem. Förutom hans son, vet ingen annan om hans rätta identitet, och givet det stora antal män som tidigare dykt upp och utgett sig för att vara han, är det också högst osäkert om han skulle bli trodd. Efter att friarna dragit sig tillbaka för natten, stannar Odysseus kvar och får slutligen audiens hos Penelope under förevändning att han har nyheter om Odysseus. Både hon och hennes son har många gånger fått sina hopp resta och grusade, och då Athena fortfarande garanterar hans förklädnad känner hon inte igen honom. Någon som dock gör det (på ett ärr han fått som ung), och är nära att röja hans förklädnad, är hans gamla barnflicka, nu en åldrad, gammal kvinna.
Och på något sätt verkar också Penelope ha förstått att Odysseus kommit hem, då hon följande dag initierar en fest till Apollo, bågskyttarnas gud, och kungör att segraren i en skyttetävling ska vinna hennes hand. Bågen i sig är en stor jaktbåge som få män är starka nog att spänna, än mindre skjuta rakt med. En pil ska gå igenom 12 yxskaft, vilket var ett av Odysseus favorit-tricks innan han begav sig ut i kriget. Efter böner, omen och diverse förberedelser innan skymningen, är Odysseus och hans son redo. Tillsammans med två lojala tjänare har de gjort en plan för den kommande utmaningen, och hur de ska kunna slå ihjäl friarna som återvänt till huvudbyggnaden och fortsatt sin våldsamma kalasande.
Del 21-24
Veteranen triumferar
I festsalen förolämpar friarna den förklädda Odysseus, och när Penelope beskrivit tävlingen om hennes hand går hon därifrån. Många män försöker därefter spänna bågen utan att lyckas, och Telemachus som förstås vet tiggarens identitet, skapar ett låtsasbråk med Eumaeus (svinaherden), för att få bågen att landa i sin fars hand utan att friarna märker att detta är planerat. Odysseus spänner sedan bågen, och sätter pil efter pil i männen. När pilarna tagit slut fortsätter han och hans son och deras två förtrogna kampen mot de fortfarande antalsmässigt överlägsna friarna, som dock hamnar i panik och blir slaktade då de försöker fly det låsta huset. Odysseus har också identifierat de kammarjungfrur som delat säng med friarna under tiden de befunnit sig där, och ger Telemachus order om att döda dem också.
Penelope tror inte på nyheten att Odysseus har kommit tillbaka och väntar på sitt rum. När den efterlängtade återföreningen till slut sker, är båda därför distanserade och avståndstagande. Då Odysseus också inväntar en hämndaktion från friarnas släktingar, arrangerar han för att vinna tid, en fejkad bröllopsritual i det låsta huset. Penelope är dock fortfarande misstänksam och tror det handlar om ytterligare en bedragare. Till slut testar hon honom med frågor kring hur deras bröllopsbädd var arrangerad som bara han kan veta, och de omfamnar varandra.
Glädjen blir dock kort, då Odysseus berättar att han snart måste ge sig av igen, och de delar säng för första gången på tjugo år och pratar om allt som har hänt under åren som gått. Vid soluppgången smiter Odysseus, Telemachus och deras lojala trotjänare iväg till den lilla gård där Odysseus far, Laertes, dragit sig tillbaka och lever i ett påvert och deprimerat tillstånd. Efter ett grymt spratt avslöjar Odysseus för sin far vem han är, och de förbereder sig sedan för mötet med hämnd-mobben. I denna strid klarar sig Odysseus far väl och känner sig föryngrad. Också Telemachus försvarar sig väl. Zeus förvånar dem alla med ett åsknedslag, varefter Athena får dem att sluta fred. Odysseus har återinsatts i sitt rätta sammanhang. Han måste visserligen lämna hemmet för en sista uppgift, men har fått löfte om att han och Penelope kommer sluta sina liv tillsammans i en lugn, harmonisk och värdig ålderdom. Nedan beskrivs kortfattat ytterligare två aspekter som Shay lyfter fram i sin bok: Odysséens framställning av kvinnor, och vad som utmärker s.k. ”komplext” Post-traumatiskt stress syndrom (PTSD).
Kvinnor är farliga
Kvinnor är farliga och opålitliga är en sammanfattande analys av kvinnoporträtten i Odysséen enligt Shay, som vidare kommenterar att Homeros verkar förstå mäns förmåga att beskylla kvinnor för allt, och tyvärr också verkar mena att denna beskyllan är ytterst rättfärdigad.
Främst utifrån amerikanska vietnamveteraners erfarenheter, beskriver han sedan att många av de veteraner han kommit i kontakt med ofta upplever sig underlägsna kvinnor, och inte sällan förlorat umgängesrätt med sina barn i vårdnadstvister. Som en slutsats anses kvinnor faktiskt vara farliga. Shay reflekterar också över om inte detta tankegods härrör ur en besvikelse, sprungen ur den idealiserade bild som ofta föregår återföreningen: att kärleken från en kvinna kan hela dem från krigets sår. Istället finns ofta en stor emotionell klyfta mellan veteranen och dennes familj, som många aldrig lyckas överbrygga.
”Enkelt” och ”komplext” PTSD
Det är väl belagt att kropp och själ mobiliseras vid upplevd fara på olika sätt, och att tillståndet oftast påverkar individen negativt. Det psykologer kallar för PTSD kallar dock Shay i sin bok ”enkelt” PTSD, och påpekar att det för denna kategori idag finns ett antal framgångrika terapeutiska behandlingsmetoder. Enkelt PTSD kan dock självfallet vara mycket begränsande för individen, medan den andra kategorin PTSD Shay diskuterar, ”komplext” PTSD ofta är än mer så. Vid komplext PTSD har den psykologiska skadan istället ödelagt människors förmåga till tillit, vilket kräver rehabilitering av ett annat slag. Vid upprepade tillfällen beskriver Shay Odysseus som en man som inte längre litar på någon. Den förlorade tilliten ersätts sedan sällan av ett vakuum, utan av ett tillstånd där veteranen ständigt är på sin vakt, snarare utgår från att människor försöker luras, och tenderar att ”slå först”.
Shay utvecklar i bokens sista del, hur all bestående läkning börjar i självomsorg. Saknas trygga omständigheter och frihet från alkohol- och drogmissbruk, är det snudd på omöjligt att adressera själva traumat. Snarare än mirakelkurer, utgörs det fortsatta rehabiliteringsarbetet vid komplext PTSD som regel ofta av en lång process, att jämföra vid ett maraton.
