”Sorg står i livets tjänst och är ett sätt att släppa taget”
Om läkning av moraliska skador
Intervjun inleds med att jag ber honom kort beskriva sin yrkes- och utbildningsbakgrund.
Redan före tjugofem års ålder blev Anders prästvigd. Utöver traditionellt församlingsarbete, arbetade han i sitt första jobb också nära människor i livets slutskede på ett långvårdssjukhus:
–Parallellt med vanligt församlingsarbete kändes det intressant och utmanande att få vara med att göra den sista tiden i livet meningsfull. Jag sökte därför vidare till Ersta Diakoni som hade en sjukhusprästtjänst utlyst. På Ersta byggdes då upp det som sedan kom att bli Ersta Hospice. Hospice-rörelsen har en helhetssyn på människan. Vi är en kropp. Vi har en själ. Vi är sociala varelser. Och andliga varelser. I ett hospice-team ska det därför finnas representanter från olika professioner. Prästen representerar den andliga delen, men med en helhetssyn där det inte bara handlar om kristen andlighet, utan ett öppet sinne för att människors andlighet ska tas tillvara, eller kanske utvecklas och fördjupas den sista tiden man har i livet.
På Ersta psykiatriska klinik dit jag senare sökte mig, var sjukvårdspersonal den största patientgruppen. Många patienter led av depression och utmattning av olika slag, och det var spännande att jobba tillsammans med psykiatriker, psykologer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster, där patienterna alltså också kunde välja att få samtal med en själavårdare. Jag lärde mig mycket och förstod också att själavård kunde vara en viktig del i rehabiliteringen, och att hitta ett språk för andliga och existentiella frågor, betydelsefullt för att komma vidare. Senare delen av mitt arbetsliv inriktades mot par- och familjeterapi i Kyrkans familjerådgivnings regi. Där var jag utöver kliniker också verksamhetschef. Jag är psykodynamiker i grunden och har fått min psykoterapeututbildning vid S:t Lukas, men som familjerådgivare har jag sedan fått lära mig flera metoder och teorier. Jag har också fått arbeta med mig själv. Att själv gå i terapi och själavård är ju jätteviktigt när man jobbar med sig själv som instrument.
Om vi går vidare in på den första frågan, så vore det väldigt intressant att höra mer om hur du ser på likheter och skillnader inom ditt uppdrag som präst jämfört med psykoterapeut?
Förr fanns det fundamentalister långt ut på kanten som menade att det här med andlighet är något som kan terapeutas bort. Det synsättet är inte aktuellt idag. Många präster utbildar sig ju också till psykoterapeuter. Nu finns det många olika grenar i det terapeutiska trädet.
Beroende på vilka samtal man bedriver är det olika lagstiftningar, olika ramar för arbetet, och det finns olika tillsynsmyndigheter. Inom själavård får man inte skriva journaler, där gäller absolut tystnadsplikt. Som psykoterapeut måste du skriva journal. Som familjerådgivare är det en tredje lagstiftning, men där du heller inte får skriva journaler. Man kan säga att inom själavården går det att använda många av dom terapeutiska redskapen ganska obehindrat. Men inte tvärt om.
Som präst är man ju också tydlig med sin trosidentitet. Sin livsåskådningsidentitet. Det är man inte som terapeut. Och det finns ofta en anledning till att dom som kommer till en präst kommer. Det vill säga, de har ofta en positiv bild av kyrkan. Om man känner att ”det där är ingenting för mig”, söker man sig ju inte till en präst. Och ibland kommer människor till mig för att jag också är präst just för att deras andlighet ska tas på allvar även om samtalet inte är själavård. Sverige är ibland fantastiskt på det sättet. Jag har haft muslimska par som en imam hänvisat till kyrkans familjerådgivning. Vi tror på lite olika sätt, men på någonting som ska tas på allvar i samtalet om de nära relationerna.
Jag hade inte tänkt på detta med lagrum. Det är så klart väldigt styrande för vad man kan göra. Jag funderar också lite på hur du ser på möjligheterna inom respektive yrke att vara närvarande som människa. Kanske till och med lite personlig?
Jag är skolad både som själavårdare och terapeut, att du kan vara personlig, men aldrig privat. Vissa terapeutiska sammanhang menar att man ska vara neutral. Neutral? Finns ju ingen neutral människa. Allting signalerar något. Det är en utopi. Sedan har pendeln svängt. Präster idag kan ju vara ganska personliga och kanske till och med på gränsen till privata i sin förkunnelse.
Ja, det tycker jag mig ha noterat här och var. Jag tänkte också på att om man själv har en tro, om vi pratar om dom själavårdande samtalen, så blir man ju också trovärdig gentemot någon annan som har en tro. Och att det skapar en resonans i någon som kanske har tappat sin tro. Att man är en person som kan förstå vad tappad tro kan innebära i form av smärta. Så jag tänker att på det sättet arbetar man kanske med sig själv också på det mer sublima.
Absolut. Idag talar man om begreppet self disclosure, både som präst och psykoterapeut, när man delar med sig av sitt eget för att stärka tilliten i samtalsrelationen. En präst kan till exempel dela med sig av sin egen ökenvandring. Det händer ju ibland i en kris att den också öppnar upp för någon slags andlighet där man börjar ta i dom existentiella frågorna. Och vill gå vidare. Och då kanske det handlar om att man vill förena det i terapin. Men du är ju präst, vad tänker du om det här? Om någon vill ha mig som präst i ett psykoterapeutiskt sammanhang sätter jag en gräns där. För då behöver den personen någonting annat. Och då brukar jag tipsa om en annan kontakt, där de kan jobba vidare med en fördjupning av tron.
Jag förstår. Min gissning är att det ändå känns och finns med som existentiell botten, det faktum att du har varit alla de där åren på hospice, att det är någonting som går igenom ändå, som är väldigt positivt för relationen.
Jag tänker att det existentiella måste få plats, och det rör ju oftast våra mänskliga relationer också. Sedan kommer man till korta på olika sätt, och ens mående påverkas. I själavården så är det relationen till Gud, till kristenheten, som hela tiden är en tydlig resonansbotten.
Jag tänker också att begrepp som försoning och förlåtelse kan vara väldigt betydande för vissa grupper, till exempel militära veteraner som Svenska Soldathemsförbundet arbetar nära.
Javisst. För det är ju viktigt att kunna försonas med saker och ting och hitta vägar fram. Så att man når en inre frihet med dom begränsningar och möjligheter som livet har. Det är ju också någonting som förenar själavård och terapi tänker jag.
Om vi återknyter till det här med din roll som psykoterapeut. Och det inte är Gud dom söker, men att någon kommer till dig med mycket existentiell ångest, utifrån saker som dom har upplevt. Hur skulle du beskriva ditt arbete med den typen av moraliskt svåra händelser. Läkningen av dom?
Det är ofta många ingående faktorer just med gruppen och sammanhållningen, när det drabbar någon, och hur reaktioner blir där. Och hur relationerna påverkas när dom kommer hem. Dom nära relationerna. Hur ska man ta hand om någon som bär på det här svåra som ibland är ett trauma? Utifrån min yrkesbakgrund som själavårdare och psykoterapeut möter jag människor där kompassriktningen inte har stämt när man tittar på den i efterhand. Och som man på något sätt behöver försonas med.
Men allting handlar ju om hur man bemöter det här. Viktigt är förstås att man lyssnar och försöker ta rätt på hur den här människan mår. Hur allvarligt är det? Har hon fått en PTSD-diagnos, behandling, eller ligger det mera inom något grubbleri? Ibland möter jag dom som från början har ganska låg självkänsla där saker och ting delvis på grund av det, får orimligt stora proportioner. Där man behöver lära sig att hantera det här, hitta ett sätt att förstå situationen och titta på sig själv utifrån, för att det ska bli rimligt. Det är en del av arbetet. Och sen har vi människor där livet har varit hårt redan från början och ibland har dom blivit ännu mera skadade av det militära. Vissa har på något sätt gett upp och tycker att dom själva redan är på något sätt förlorade. Det har hänt så mycket att dom har tappat den moraliska kompassen. Dom är medvetna om det, men kan ibland ha kommit till en punkt där dom känner, vad spelar det för roll? Jag är skit i alla fall. Och dom behöver ju lyftas för att kunna ta ansvar för sig själva. Grunden är att de känner skuld vilket naturligtvis är mycket jobbigt. Men det är också en möjlighet till förändring. För det är ju först när man ser sin egen del, som man så småningom kan säga förlåt till sig själv och försonas med det som hänt. Det är ju väldigt svårt att söka upp någon när man varit ute i en krigszon, men jag tänker att här hemma kan det ibland gå att faktiskt söka upp en annan människa för att säga förlåt för det som varit. Jag tänker inte minst på nära relationer.
Jag är inte specialiserad på moraliska skador hos militärer. Men om jag tänker vidare, så lever vi också i ett samhälle där vi hyllar det perfekta på något sätt. Om man istället kan tänka i banor som att mycket handlar om att försöka ta sig fram här i livet efter bästa förmåga, men att det innebär att vi också ibland kommer till korta och misslyckas. I kyrkan är det en självklar del av livet att vi inte alltid kan lyckas och att det händer att vi kan göra allvarliga felsteg. Men det finns vägar till försoning, förlåtelse och upprättelse även när det som inte får hända händer.
Hur ser du på det här med att hjälpa människor som har skuldkänslor för att de till exempel hade velat ingripa i en situation medan deras överordnade, mandatet, eller rollen, förhindrade dem från att göra det? Och där de i efterhand känner en stor skuld för att de inte bröt mot de här yrkeskoderna och sa ifrån. Utifrån att det fanns ett större behov, där andra moraliskt starkare regler kändes viktigare än de yrkesmässiga?
Först och främst måste man ju förstå att den rådande ordningen är att soldater ska lyda överordnade. Jag är själv uppväxt i en militär familj och vet hur viktig disciplinen och att lyda order är inom det militära systemet. Men jag tänker att få prata om det här på ett sätt där också sorgen får ta plats. Att man får sörja att det blev så här. Det var ingenting som den här personen ville. Att få släppa fram sina tankar och känslor kring allt det svåra. Det blir sen en viktig grund för hur personen kan gå vidare.
Ibland kan det ju vara så att sådana här insikter och sådan här vånda gör att man behöver lämna ett sammanhang och göra någonting helt annat för att få perspektiv och bearbeta det som hänt. I försoningen tänker jag att det finns mycket sorg. Att det blev på det här sättet som jag inte alls ville. Där jag inte fick styra mitt eget liv utifrån den rådande situationen. Och att det är någonting att vara ledsen och förbannad över, och kanske få gråta över att det blev så här. För att det ska ebba ut. Sen kan det betyda att man kanske ändå känner att det är i det här sammanhanget man vill vara kvar. Jag tror det är mycket viktigt att personen får känna att det här är någonting oönskat som hände. Och i sorgen handlar det sedan om att kunna lämna det bakom sig. Det är ingenting man glömmer. Men det är skillnad mellan att ha ett minne av något som finns där. Som är ett tråkigt minne. Ingenting som gör att jag blir totalt blockerad eller fastnar i känslor av skam. Eller ger mig ångest när jag tänker på det. Där tror jag på att ge plats för sorgen. Sorg står i livets tjänst. Det är ett sätt att släppa taget. På ett plan, eller på flera plan, över det som har hänt.
Så fint formulerat att sorg står i livets tjänst.
Ja, men det gör den väl. Man kan fastna i sin sorg. Man kan bli deprimerad och tappa livslusten. Men sorg är en naturlig reaktion på någonting som har hänt, och som är svårt av olika skäl. Allting från förluster, till att saker och ting inte blev som vi hade tänkt oss.
Jag menar också när man sörjer att någon är död. Hur viktigt det är att hitta tillbaka till livet. Man sörjer inte för att fastna i minnet av den som har lämnat en. Utan för att kunna leva vidare med sina minnen. Men det är skillnad på att minnas som en erfarenhet, som ibland gör att det känns ömt, men där man också får fatt på andra färger i sorgen. Det är något annat än det som låser och blockerar. Sorg handlar ju om att släppa taget, på ett plan. Det är inte som PTSD. Någonting som kan ligga i vägen mest hela tiden. Sorgeprocessen innebär att det är något som sjunker tillbaka. Ibland genom samtal, ibland genom övningar som mindfulness. Den typen av övningar har ju funnits i olika former, i nästan alla religioner. I kristen tro är bönen ett sätt att öva sig i att dagligen överlåta det man bär på till Gud. Människan kan inte bära allt. Men Gud kan bära. Det är det som man har Gud till ibland. Det finns någon sortering där som är mentalhygieniskt god.
Avslutningsvis har Svenska Soldathemsförbundet börjat arbeta med ytterligare en väg till läkning för veteraner, pilgrimsvandring. Den här intervjun hade ju inte det som huvudfokus, men då jag vet att du själv är vandrare, vore det så intressant att höra lite om vad du tror det är som gör att den processen ofta upplevs vara så hjälpsam, när man bär på något svårt. Vad är det med pilgrimsvandring som gör att många känner att det är något som öppnas upp?
Jag tror att det ibland kan underlätta att hitta sina tankar och sortera dom när man rör på sig på ett lugnt sätt. Att få gå i tystnad med andra är också en speciell upplevelse liksom att ett samtal när man går kan bli något annat än när man sitter mitt emot varandra. Jag tror också att en vandring i naturen kan underlätta för oss att få kontakt med vår andlighet. Vad är en människa mer än ett stoftkorn i ett oändligt universum, en knapp blinkning i dess historia och samtidigt är det något hissnande stort att få vara människa en stund på jorden. En pilgrimsvandring kan hjälpa oss att öppna upp för dom läkande krafterna som finns i mötet med oss själva, med andra, med naturens tilltal, med någon som är större än oss själva.
