Läkning av moraliska skador – själavårdande perspektiv

Frågan om själavårdens bidrag till läkande av moraliska skador samt den komplemen­tära rollen själavård i vid bemärkelse fyl­ler i förhållande till andra rehabiliterande åtgärder, adresserades under en föreläsning vid International Center of Moral Injury vid Durham University, av Dr Rita Nakashima Brock, under 2023.

I den svenska själavårdstraditionen utgör själavårds­samtalet – samtalet mellan en enskild person och en präst eller diakon – en av Svenska kyrkans huvudupp­gifter, där den kyrkliga närvaron inom Försvarsmakten har över 500-åriga anor. Tillsammans med Anna-Stina Svedberg, stiftsadjunkt för själavård vid Luleå Stift, och Staffan Klingert, med mångårig erfarenhet som för­bandspastor vid Bodens garnison, samtalar vi om sjä­lavårdens läkande funktion i förhållande till moraliska skador, både sådana som kan uppstå i en militär kon­text såväl som i ett kyrkligt sammanhang.

Kan ni känna igen er i samtal ni haft, där moralisk skada eller brustenhet funnits som ett grundtema, som utgör själva orsaken till att personer inom För­svarsmakten respektive Svenska kyrkan sökt själa­vård?

Staffan Klingert: Inledningsvis så tänker jag att mora­liska skador är något ytterst allmänmänskligt. Livet drabbar en på olika sätt oavsett vad man arbetar med eller står i, där jag kan relatera till möten där militär personal till exempel uttryckt att man efter en insats upplever sig lämnade ensamma med kvardröjande frå­gor som ”skaver”. Det behöver inte alls handla om sol­klara svek eller överträdelser, utan att man till exempel gått in i en internationell insats med vissa ideal och så har dessa successivt kommit att överges av chefen eller gruppen. Situationer där ingen i formell mening kan säga att det blivit fel, men där det ändå inte blev bra och där man lämnades kvar med en dålig eftersmak och med ett behov av att få samtala om frågor som rör både skuldkänslor och förlåtelse.

Anna-Stina Svedberg: Definitivt. Jag tänker närmast på möten jag haft med unga präster och diakoner som lite för tidigt i sin tjänst blivit lämnade ensamma i utsatta situationer, kanske i samband med att man ska lämna dödsbud eller vid andra traumatiska händelser. Här handlar det inte om upplevelsen av att man hanterat själva situationen dåligt utan mer att man i sitt tjänste­utövande – kring vilket man byggt upp ett visst ideal av att vara den som ”helar” – hamnar nära vanmakt och händelser där det är svårt att över huvud taget finna någon som helst mening. I dessa möten kan jag som själavårdare se att något hänt på insidan, man skulle kunna säga att man har blivit ”själsligt frostnupen”.

Vad har ni för tankar kring hur man på organisato­risk nivå förhåller sig till den här typen av moraliska frågor bland medarbetare inom Svenska kyrkan res­pektive Försvarsmakten?

Anna-Stina Svedberg: Spontant kan jag känna en oro över att det kollegiala sammanhanget inom kyrkan inte alltid är så stöttande och mentorerande som det skulle kunna vara. Vi behöver bli bättre på att odla ett arbets­platsklimat utifrån den omsorg som inryms i ett för­samlingsliv och som är präglat av prestigelöshet där vi kan ta stöd av varandra och där det finns utrymme att få komma med sina ”skamtrasor”, så att säga.

Staffan Klingert: Generellt upplevde jag i min roll som förbandspastor att Försvarsmakten hanterade dessa frågor på ett bra sätt. Det finns en uppgiftsorienterad tydlighet i organisationen där frågor om stöd och själa­vård också har en naturlig plats med en stor lyhördhet för dessa perspektiv bland chefer. Å andra sidan kan detta ”nyttoperspektiv” kring den enskildes funktion och bidrag till organisation ibland bryta igenom i en­skilda samtal när man närmar sig frågan om vem jag är bortom mitt praktiska värde, alltså en individuell upp­levelse att jag endast har ett värde så länge jag presterar.

Det kan dessutom finnas inslag, till exempel vid hemkomst efter en insats där chefer i all välmening rik­tar ett kollektivt beröm för ett väl genomfört jobb, men där det finns individer där denna erkänsla inte står i samklang med de egna upplevelserna. Att få höra att man gjorde rätt, kan å ena sidan ses som ett uttryck för omsorg men å andra sidan upplevas som att man forceras in i en snabb ”försoningsprocess”, i de fall den egna erfarenheten från insatsen varit att vissa saker som skedde där borta inte alls blev bra. Här blir det enskilda hemkomstsamtalet och möjligheten till fortsatt stöd särskilt viktigt, med avstamp i frågeställningen: ”hur har insatsen egentligen påverkat mig som människa?”.

En reflektion här Anna-Stina: Du använde ett talan­de bildspråk för att förklara de tillstånd som mora­liska skador kan ge upphov till. Kan symboler och liknelser i sig, utgöra ett själavårdande verktyg i en process för den enskilde, att bli ”hel”?

Anna-Stina Svedberg: Så är det absolut. Symbolisering av upplevelser blir ju ett sätt att på djupet komma i kontakt med sitt egna språk, på sina eget villkor. Sym­bolerna och bilderna kan ses som ett första frö till för­ändring. Det är viktigt att ha med sig att detta ofta är långsamma processer som tar tid och inget som ska forceras fram.

Samtidigt kan dessa processer bli oerhört kraftfulla och omskakande. Tidigare erfarenheter och upplevelser som är omgärdade av känslor som skuld och skam sitter ofta djupt och blir inte sällan moraliskt internaliserat. I en transformation, där man börjar förstå sig själv på ett nytt sätt, eller där man släpper taget om tidigare fö­reställningar om man så vill, kan detta ta sig närmast fysiska uttryck.

Hur tycker ni att man kan se på själavården och dess roll i förhållande till andra hälsofrämjande insatser där moraliska skador finns med som en problema­tik? Ska man se själavården som något helt avgränsat eller en del i en helhet där olika inslag, allt från orga­nisatorisk förståelse för dessa frågor, psykologsam­talet, ett gott ledarskap och den fysiska miljön etc. kan samverka överlappande?

Anna-Stina Svedberg: Jag tänker att det å ena sidan finns något distinkt med själavården – oavsett vilket sam­manhang man befinner sig i, som består i att relatera sina egna upplevelser mot fonden av den kristna berät­telsen där man så att säga öppnar tillvarons existentiella grund. Att man får relatera till de svårigheter det ibland kan innebära att vara människa, att Guds inbjudan står fast och att man också ger sig utrymme och tålamod i att spegla det i de egna livserfarenheter som ibland präglats av svärta. Å andra sidan: en öppen och välkom­nande miljö, ömsesidig tillit, medmänsklig omsorg och den enskilda samtalet under absolut tystnadsplikt är alla olika delar i en själavårdande miljö.

Staffan Klingert: Jag kan se att det skett en förskjutning över tid där man tidigare betraktade den militära själa­vården som en separat företeelse inom Försvarsmaktens organisation; alltså det enskilda själavårdande samtalet under tystnadsplikt. Det inslaget finns ju fortfarande kvar men idag sker en samverkan kring dessa frågor in­tegrerat på ett helt annat sätt än tidigare tillsammans med andra funktioner inom Försvarsmaktens organisa­tion, till exempel beteendevetare, psykologer och chefer på olika nivåer. Inte minst syns detta inom ramen för krisstödsarbetet där prästen tillsammans med många andra samspelar i en helhet.

På garnisonen arbetade jag med ett koncept som kal­lades ”vapenverkan i kropp och själ”, där vi tillsammans med värnpliktiga utifrån realistiska scenarion samtalade om de etiska och existentiella frågor som militärtjänst­göringen väcker. Det blev ett sätt att, så att säga arbeta med de moraliska perspektiven preventivt. Och på tal om den organisatoriska förståelsen för själavårdens- och prästens roll i Försvarsmakten, så ansåg en stor majori­tet av de militära cheferna att just detta var ett mycket viktigt utbildningspass för de värnpliktiga.

Oaktat denna utveckling och förändringar som skett över tid; talar vi specifikt om det enskilda själavårdande samtalet under tystnadsplikt, om frågor som rör mo­raliska skador och tankar om skuld och om en önskan om läkning eller försoning som vi var inne på tidigare, så kan inte ett biktsamtal existera i ett vakuum. Det vill säga det krävs en människa som ytterst tror på det här och som också är beredd på att processen får ta tid.