Biblioterapi och moraliska skador – en väg till läkande med ord

”How do you feel?” was the most difficult question I could´ve been asked. It felt impossible to answer with any sort of integrity, not because I didn´t want to, but because I didn´t yet have the words. Discovering those words would entail a decade-long creative journey, which continues today” (Mantz 2023, s. 181).

För att navigera i en ny verklighet som präglar livet efter utlandsinsatsen behövs orden för att skapa en egen förståelse för det som drabbat en – och genom orden kan denna insikt vidare artikuleras till andra (Mantz 2023, s. 181).

Biblioterapi är ett paraplybegrepp för olika metoder där litteratur och kreativt arbete med ord används i lä­kande syfte. I veteranarbetet i USA, Storbritannien och Australien finns exempel på hur metoderna använts och utforskats i syfte att stödja läkandet hos hemvändande soldater från insatser i Vietnam, Irak, Afghanistan och Falklandsöarna (se t.ex. Baverstock 2013; Bullock 2021; Deshpande 2010; LeLieuvre 1998; Nevinski 2013). I tillämpningen har olika litterära uttrycksformer använts för att bearbeta upplevelser och tankar, skapa insikt och läka trauman. Ofta har också arbetet kombinerats med andra estetiska uttryck såsom bild, musik, film och kre­ativt skrivande. Jag ska här ge en inblick i detta arbete samt beskriva hur litteratur och kreativt arbete med ord framställs vara läkande för moraliska skador av krig.

Biblioterapi i läkning av krigets skador

Biblioterapi handlar om att ta hjälp av litteraturen och i samtal bearbeta de känslor och tankar som läsningen väcker. I metoderna kan även eget kreativt skrivande i form av exempelvis livsberättelser, dagböcker och poesi ingå. Centrala begrepp inom biblioterapin är identifi­kation, katharsis och insikt – tre steg som läsaren el­ler deltagaren i biblioterapeutisk verksamhet förväntas genomgå. Identifikationen innebär att läsaren känner igen sig i en person eller händelse, därefter får en käns­lomässig upplevelse som upplevs renande i ”katharsis” och till slut finner insikt (Shrodes 1949 se Pettersson 2020, s. 56f). Den tidiga teoribildningen inom biblio­terapin utgår ifrån individens perspektiv och den indi­viduella läsupplevelsen, medan senare teorier betonar interaktion, dialog och samtal mellan deltagare och le­dare som centralt för biblioterapins potential (Ihanus 2009, s. 16). Det biblioterapeutiska arbetet har också beskrivits som en iterativ process där olika faser i läsan­det eller skrivandet kan upprepas, löpa parallellt eller ha olika betydelse. Genom läsningen och skrivandet kan det som trängts undan och förtigits undersökas på djupet i tankar, känslor och minnen samt resultera i en ”transformativ fortsättning” av individens identitets- och livsberättelse (Ihanus 2009, s. 16).

I en militär veterankontext har biblioterapin en lång tradition där skönlitteratur använts i att läka krigstrau­man, fungerat som distraktion och tidsfördriv samt som ett medel i att återfinna livsmotivation (Brewster 2018, s. 5f). Redan under första världskriget användes litteratur som en del i läkandet och vården av sårade soldater i Storbritannien. På militärsjukhusen byggdes då biblioteksverksamheter upp och soldaterna erbjöds litteratur som bedömdes hjälpa, stimulera och läka (Haslam & King 2021, s. 305). Under mellankrigstiden kom sedan biblioterapin att få sitt genombrott i USA då läkare i samarbete med bibliotekarier och volontärer använde metoderna bland hemvändande soldater som var i behov av psykisk vård (Rubin 1978, s. 14). I slutet av 1940-talet förklarade sjukhusbibliotekarien Dorothy Hoskins Smith i USA att läsningen återgav soldaterna motivation. Hon utvecklade en metod som skulle fung­era stödjande för patienternas utveckling och intressen samt bidra till avkoppling genom läsning och samtal i grupp (Alston 1962, s. 172).

I USA hittar vi även idag flera exempel på hur me­toderna tillämpas i bearbetningen av psykiska påfrest­ningar hos veteraner. En del av detta arbete har också beskrivits och utvärderats i kvalitativa fallstudier där resultaten sammantaget visar på positiva effekter för ve­teranernas upplevda psykiska hälsa och välbefinnande (se t.ex. Bowman 1991; Canada et al. 2014; Deshpande 2010; Hernandez et al. 2005; LeLieuvre 1998; Nevin­ski 2013). Det biblioterapeutiska arbetet har haft olika funktion, där det har handlat om att bearbeta erfaren­heter av trauman och bryta isolation (LeLievre 1998), rikta fokus från det destruktiva i livet och stärka tilltro till det som är viktigt i livet (Deshpande 2010) samt skapa narrativ av sina egna militära erfarenheter och få tillfällen till reflektion och insikt (Canada et al. 2014). Dessa studier berör inte moraliska skador specifikt utan snarare en bredd av symptom som härrör från insat­ser och livet efter hemkomst. Däremot finns forskning som belyser litteraturens och det muntliga och skriftliga berättandets betydelse i läkning av moraliska skador (se t.ex. Mantz 2023; Pederson 2021; Schaff 2018; Sherman2020). Här i gränslandet mellan medicin och humanio­ra kan biblioterapin erbjuda metoder för att blottlägga trauman och skapa sociala sammanhang där erfarenhe­ter, tankar och perspektiv delas i dialog med andra.

Den litterära konstformen och bearbetning av moraliska skador

Litteraturen kan hjälpa oss att relatera till komplexa sammanhang och stödja oss i att utforska och synlig­göra våra erfarenheter. Läsningen kan också hjälpa oss att se något med en annan blick och fånga det som är viktigt (Bornemark 2020, s. 196f). Samspelet mellan litteraturen och läsaren utvecklas inom biblioterapin i tankeutbytet med andra och här skapas möten som bidrar till terapeutiskt meningsskapande i reflektioner och samtal. I det biblioterapeutiska arbetet ses läsning­en fungera uppbyggande för ens inre när ord kopplas samman med tankar, känslor och fantasier (Ihanus 2009, s. 15, 23).

Moraliska skador beskrivs vara en stark kognitiv och emotionell reaktion som framträder efter händelser där en persons moraliska och etiska koder har överträtts. Symptomen har framställts bestå i känslor kopplade till skuld och skam (Litzt et al. 2009, s. 697ff). I solda­ters vittnesmål har också framkommit upplevelser av att sakna livskraft, att inte känna sig delaktiga i världen och att vara fyllda av en inre ondska. Detta har i sin tur lett till isolering, man har vänt sig inåt och undvikit kontakt med andra (Alexander 2020, s. 137ff, Pederson 2021, s. 139). Mantz (2018) talar också om den drab­bades upplevelse av att befinna sig i ett nytt livstillstånd och en ny dimension i livet där man upplever splittring och en avsaknad av mening (s. 181f, 187).

Under de senaste decennierna har de psykologiska fördelarna med läsning och kreativt skrivande under­sökts av flera forskare. Litteraturen har beskrivits sti­mulera förmågan att se på sig själv och andra ur olika perspektiv och bidra till personlig utveckling. Att ut­trycka sig genom kreativt skrivande och samtal har också beskrivits vara meningsskapande och det har hjälpt patienter att hantera svåra händelser och negativa tankar även då berättelserna rört trauman, förlust och sorg (Levitt et al. 2009; Djikic & Oatley 2014; Wein­stein 2003; Mildorf & Lembert-Heidenreich 2013; Pen­nebaker 2004; Smyth & Pennebaker 2008 se Punzi & Hagen 2017, s. 49). I forskningen kring veteraner som drabbats av moraliska skador har vikten av att återbyg­ga och skapa mening poängterats (Kopacz et al. 2019, s. 78). Meningsskapande hos veteraner har beskrivits dels som en process som kan ske på ett enskilt plan genom att rekonstruera och formulera en livsberättelse (Mantz 2023), dels i dialog och interaktion med litteratur eller andra drabbade (Schaff 2018). Här märks även röster som menar att återuppbyggnad av mening i relation till moraliska skador förutsätter ett interdisciplinärt förhållningssätt där vården inkluderar perspektiv ur exempelvis filosofi, etik, religion och litteratur (se t.ex. Alexander 2020, s. 134; Schaff 2018, s. 128).

Litteratur som berör moraliska skador finns i såväl klassiska som samtida verk. Den antika grekiska littera­turen har av flera författare använts för att förklara och förstå de moraliska skador som veteraner i vår samtid kan uppleva. I dessa åskådliggörs och skildras mora­liska bördor och konflikter som de grekiska krigarna bar med sig i krig och som de mötte vid hemkomst (Bayerle 2023; Shay 1995; Sherman 2023). Till moder­na verk som skildrar moraliska skador hör exempelvis Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (1866) och Fal­let av Albert Camus (1956). Båda verken skildrar hän­delser som leder till moraliska dilemman och lidanden för huvudkaraktärerna i berättelserna. I den samtida engelska litteraturen finns vidare självbiografier som explicit beskriver moraliska skador hos veteraner som tjänstgjort i insatserna i Irak och Afghanistan. Dessa innehåller skildringar, både symboliska och gramma­tiska, av skuld, skam, ensamhet och isolation (se t.ex. O´Brien 1991; Parker 2016; Powers 2014; Turner 2014). I den engelska litteraturen finns även grafiska serier som i ord och bild porträtterar de prövningar veteraner mö­ter vid hemkomst, ett exempel är Jess Ruliffsons (2022) verk Invisible Wounds som bygger på ett omfattande intervjumaterial insamlat bland USA:s krigsveteraner.

I forskningen kring biblioterapin finns en pågående diskussion kring vilken litteratur som anses lämplig att använda och här har ofta klassiker, moderna klassiker och lyrik lyfts fram som passande. Däremot finns forsk­ning som inkluderar andra genrer såsom exempelvis självbiografiska berättelser eller fantasy och tillika fram­häver goda biblioterapeutiska resultat (Pettersson 2020, s.91f, 96f). Även icke-verbalt material, såsom film och ljudinspelningar har ansetts vara användbart i bibliote­rapeutiskt arbete (Ihanus 2004, s. 24). En annan aspekt som rör litteratururval i biblioterapin är huruvida lit­teraturen kan anses läka eller skada. Frågan är central ur ett etiskt perspektiv och bör aktualiseras och värderas utifrån målgruppen och kontexten då biblioterapeutisk verksamhet planeras. Å ena sida finns en hållning om att personer som lider av trauman och upplevt svåra händelser inte ska läsa texter som skildrar dessa tillstånd (se t.ex. Bowman 2004, s. 227). Å andra sidan är en grundläggande förutsättning för att biblioterapin ska ha en terapeutisk funktion att läsaren ska kunna uppleva identifikation i litteraturen. Utmärkande för det arbete som bedrivits i den samtida veterankontexten är ofta att korta texter, poesi eller noveller använts. Litteraturvalet har vidare bestått av både verklighetstroget material där litteraturen skildrat olika aspekter av krigets erfarenhe­ter och texter där bildspråket fått tala.

I biblioterapins fokus ligger att stödja människans självkännedom och i arbetet kan även eget berättande ingå. Att berätta sin egen historia kan vara en väg för både en själv, familj och vårdpersonal i att förstå och reflektera över en livssituation eller sjukdomsdiagnos. Här finns kopplingar till narrativ medicin, som kan ses som en form av biblioterapi i klinisk verksamhet, där patientens perspektiv genom berättande inkluderas i vården. På samma vis kan muntliga och skriftiga berät­telser av ens egna erfarenheter och livshistoria även an­vändas inom biblioterapin för att skapa mening, verka avstigmatiserande samt i förlängningen uppmuntra andra till att berätta (Brewster 2018, s. 41, 51ff). Jag ska i det följande ge några exempel på hur litteratur samt kreativt skrivande beskrivits fungera läkande för inre skador efter utlandsinsatser, samt hur läkandet kan kopplas till den biblioterapeutiska processen och be­greppen identifikation, katharsis och insikt.

Att finna mening genom identifikation

I den biblioterapeutiska processen används litteraturen i ett första steg som ett medel i att skapa igenkänning och identifikation. Hur detta kan verka meningsska­pande för veteraner är framträdande i forskningen och här lyfts en bredd av litterära uttryck fram som använd­bara, alltifrån de grekiska tragedierna till poesi, serier och eget skrivande (se t.ex. Bayerle 2023; Deshpande 2010; Gross & Weiss 2018; LeLieuvre 1998). Menings­begreppet är i sig mångbottnat och spänner över flera discipliner, men inom biblioterapin förklarar Ihanus (2019) att det är i de sociala relationerna, i samtal och skrivande vi gemensamt skapar mening. Detta me­ningsskapande kopplas vidare till ett välmående för den enskilde eller för grupper och gemenskaper där ett reflekterande förhållningssätt till läsning och skrivande kan stödja identiteten och självbilden samt bidra till nya perspektiv i föreställningar och tankar (s. 93f, 98ff).

Schaff (2018) belyser hur moraliska skador av krig kan bearbetas genom minnesarbete och menar att be­rättelser från krig uttryckta i exempelvis poesi, brev och memoarer kan fungera meningsskapande för ve­teraner över tid och rum (s. 131f). Hon exemplifierar detta utifrån Wilfred Owens dikt Dulce et Decorum Est som beskriver en klorgasattack vid fronten under första världskriget. I dikten framträder soldaternas upp­levelser och beskrivningar av posttraumatisk stress och deras tvivel i sin övertygelse om att tjänstgöra för ett högre syfte. I dikten ges också uttryck för en smärta och avsaknad av ro för de överlevande. Schaff menar att detta är ett exempel på en litterär gestaltning som kan skapa igenkännande hos veteraner och bidra till meningsskapande. Meningsskapande genom litterära skildringar handlar om en process där läsaren är del­aktig i berättelsen och kan koppla den till egna min­nen, och skapa förståelse i sin egen livsberättelse (Hynes 1999; se Schaff 2018, s. 129). Schaff förklarar hur littera­turen på detta sätt, när den adresseras till en läsare, kan överföra känsloladdade upplevelser och införliva berät­tarröstens tankar och reaktioner hos mottagaren. Dik­ten kan också i sin poetiska komposition dels ses som ett erkännande och ett vittnesmål för dem som offrade sitt liv, dels kan den aktivera ett moraliskt engagemang, upprätta ett mellanmänskligt sammanhang och på så vis skapa mening hos läsaren (Schaff 2018, s. 128, 132). Utifrån ett biblioterapeutiskt perspektiv kan det som Schaff beskriver vara ett första steg i ett läkande som bygger på identifikation. Läsningen kan här ske inom en personlig och privat sfär, där ens sinnevärld fung­erar som en plats för att skapa en inre dialog i tankar, känslor och minnen. I denna dialog kan den drabbade på ett tankemässigt plan och genom litteraturen möta en annan veteran med likande upplevelser och genom identifikation skapa ett utrymme för läkande.

Leone (2018) belyser utifrån seriegenren på samma vis hur litteraturen kan användas för att skapa identifi­kation och hjälpa de drabbade att rekonstruera livsbe­rättelser, stärka den narrativa identiteten och återskapa mening efter upplevelser i krig (s. 243ff). Krigsseriegen­ren kan genom berättelser i kombination med bildens visualiseringar ge möjlighet att se andras erfarenheter och i dem återspegla sina egna. Leone (2018) exem­plifierar detta genom serietecknarna Will Eisners och Dogh Murrays skildringar av soldaters upplevelser i Vietnamkriget där dels psykiska skador på ett person­ligt plan synliggörs, dels sociala trauman kopplade till genus, ras och nationalism. I språk och bilder skildras både ensamhet, missbruk och den splittring i identite­ten som många kan uppleva och genom seriegenrens episoder kan läsaren följa de moraliska dilemman och psykiska skador som utspelar sig i soldaternas tanke­värld (s. 246ff).

Både Schaff och Leone belyser litteraturens poten­tial i att verka meningsskapande och de betonar även de mellanmänskliga aspekterna som kan uppstå eller aktiveras genom litteraturen som viktiga i läkandet av moraliska skador. Schaff beskriver detta i termer av dialog och gemensamt minnesarbete som litteraturen kan bidra med, medan Leone förklarar hur litteratu­ren genom att synliggöra de osynliga skadorna av krig kan underlätta sociala relationer i veterangemenska­pen samt relationer i förhållande till familj och andra stödfunktioner (Schaff 2018, s. 131f; Leone 2018, s. 259). Meningsskapandet sker både genom det personliga formulerandet av en egen berättelse och den litterära överföringen från en person till en annan. Läkandet blir ett ömsesidigt arbete i en gemenskap där bördan på så vis kan delas kollektivt (Schaff 2018, s. 131f). Även inom biblioterapi bygger läkandet på att i samtal med andra utforska och dela upplevelser och tankar kring läsning­en. Här skapas ett mellanmänskligt sammanhang som både kan återupprätta gemenskap, stärka social delak­tighet och bryta isolation.

Katharsis och insikt i biblioterapins sociala rum

Moraliska skador kan leda till känslor av främlingskap i tillvaron, till isolation och minskade sociala kontak­ter (Alexander 2020, s. 137ff). De drabbade kan också uppleva att de är ensamma om sitt lidande och känna sig motvilliga i att tala om sina erfarenheter (LeLievre 1998, s. 74). Inom biblioterapin är ofta interaktionen mellan deltagarna en bärande ram i arbetet. Genom återkoppling, reflektion och kommunikation mellan deltagarna kan individen utifrån både det skrivna och talade orden, uppleva en förändring och självinsikt (Ihanus 2009, s. 16f). I biblioterapeutisk verksamhet leds samtalen av en person som kan ha sin bakgrund i olika discipliner beroende på målgrupp och kontext. Biblioterapeutens förtrogenhet med litteratur och sti­listik, kunskaper om psykoterapeutiska, interaktiva och psykiska processer har dock setts som viktiga och den terapeutiska interaktionen som avgörande för att bana väg för läkande (Ihanus 2004, s. 21ff).

Ett exempel på hur detta utformats i praktiken är i ett projekt riktat till veteraner och deras makar i USA där musik, skönlitteratur, poesi och film användes i terapeutiskt syfte. Med stöd i dessa konstformer ge­nomfördes gruppsamtal i syfte att bearbeta osäkerheten kring sin egen identitet och upplevelsen av isolation. Vidare lades fokus vid att hjälpa veteranerna i att se likheter i varandras erfarenheter och hur det påverkat deras liv. Deltagarna uttryckte inledningsvis bristande självkänsla, hjälplöshet, hopplöshet och skuld. Med utgångspunkt i bland annat poesi och självbiografier som skildrade Vietnamkriget eller kunde kopplas till deras tjänstgöring utforskades känslor, minnen och er­farenheter. Projektet konstaterades vara välgörande för deltagarna och i uppföljningssamtal vittande de bland annat om en större medvetenhet kring hur kriget hade påverkat dem, större insikt i den personliga utveckling­en kopplad till sin identitet, ökat hopp och deltagande i samhället samt minskat alkohol- och drogmissbruk. De uttryckte också en större förståelse och acceptans gentemot sig själva och andra personer i sitt liv. Inom projektet deltog deras makar i separata grupper med delvis samma material för att bearbeta sina känslor av oro och rädsla, och även de såg värde i projektet och uttryckte en djupare förståelse för vad deras respektive gått igenom (LeLievre 1998, s. 74f, 77).

Kreativt skrivande är en annan biblioterapeutisk me­tod som har använts i flera projekt bland veteraner, där vissa även inkluderat familjemedlemmar (se t.ex. Bul­lock 2021; Canada et al. 2015; Deshpande 2010; Nevin­ski 2013). Även här har lagts vikt vid att arbetet skett i grupp där deltagarna genom att dela sina berättelser kunnat få förståelse och hjälp med att bearbeta trauman (se Schell 2013 i Canada et al. 2014, s. 11; Nevinski 2013, s.210). Det kreativa skrivandet har visat sig vara värde­fullt för veteraner i att stärka tilltro till det som är vik­tigt i livet, lyfta de goda minnena och rikta fokus från det destruktiva i livet (Deshpande 2010, s. 245; Gross & Weiss 2018, s. 184). Deshpande har beskrivit ett 18 månader långt projekt i USA som kombinerat kreativt skrivande och poesiterapi riktat till krigsveteraner drab­bade av PTSD, affektiva störningar, anpassningsstör­ningar och missbruk. Projektet hade som mål att bear­beta känslor de varit tränade i att hålla tillbaka i tjänst, känslor orsakade av krigets trauman och känslor som uppkommit vid hemkomst. Genom poesiläsning, eget skrivande och samtal i grupp fick de möjlighet att ge röst åt sin egen historia samt uttrycka och beskriva sin plats i nuet. Detta ledde till att de upplevde en insikt och nya perspektiv, som i sin tur bidrog till att de såg en väg framåt och kunde bryta sin isolation. Deltagarna vittnade även om en större självacceptans, bättre kon­troll av känslor och en bredare världsbild (Deshpande 2010, s. 239f, 244, 242ff,247ff).

Dessa projekt exemplifierar hur deltagare i biblio­terapeutisk verksamhet genom det skrivna eller talade orden kan finna vägar till läkning. Biblioterapins pro­cess i katharsis och insikt kan här åskådliggöras genom deras upplevda förändring i synen på sig själva och upp­levelsen att få perspektiv på det som drabbat en. Det sociala rummet som biblioterapin utgör ska också ses som betydelsefullt i sammanhanget då det ger en för­ståelse för hur krigets inre skador delas med andra. Den enskilda dialogen som skett i skivandet eller läsningen har här i kombination med samtalen i grupp gett plats åt den egna berättelsen, brutit den isolation som många upplevt och återskapat gemenskap och kamratskap. Vid sidan av fiktiv eller självbiografisk litteratur fram­träder även det egna berättandet som en väg i att läka från moraliska skador. För en person som är drabbad av ett trauma är berättandet en bekräftelse gentemot en själv, men det är också ett synliggörande i relation till andra (Frank 2013 se Schaff 2018, s. 129). Manzt (2023) förklarar hur jagberättelserna kan behöva rekonstrueras och artikuleras i ord efter svåra upplevelser i krig (s. 181f), medan Schaff (2018) framhåller att berättandet kan stärka gemensamt och kollektivt läkande av mora­liska skador hos veteraner (s. 129).

Sherman lyfter fram en annan aspekt i återhämtning och läkande av mo­raliska skador som kan relateras till biblioterapin och berättandet, och den består i självempati. Hon menar att självempati handlar om att skapa en förmåga att se sig själv utifrån och detta kan ske när vi tar del av an­dra historier som liknar vår egen och upplever empati. Empatin kan då vändas inåt mot oss själva och leda till att vi kan återskapa förtroende och hopp i oss själva och gentemot andra (Sherman 2020, s. 26f, 32). Här finns alltså kopplingar till hur läkande beskrivs i den biblioterapuetiska processen där vi genom omläsning­ar, omskrivningar, reflektion och kommunikation kan uppleva att jagberättelserna förändras. Biblioterapin er­bjuder här en plats där vi kan undersöka och utmana gränserna för vad som kan berättas i ord och den kan bidra med ”alternativa narrativa vägar för sökandet av personlig livsmening” (Ihanus 2009, s.15f).

Avslutande tankar

Synen på litteraturens positiva inverkan på hälsa och välmående kan spåras långt tillbaka i tid och bibliote­rapin har idag en tvärvetenskaplig förankring där den praktiseras i en mängd skilda kontexter både i terapeu­tiskt, läsfrämjande och förebyggande syfte. Inom ve­teranvården har biblioterapin en historiskt betydande plats, och genom utblickar i världen ser vi hur den fort­farande har en levande praktik i denna kontext. Under den pågående invasionen av Ukraina finns idag exempel på sektorsöverskridande initiativ där landets kulturde­partement stödjer ideell och privat sektor i att tillhan­dahålla böcker åt soldaterna vid fronten. De ukrainska förbandens bibliotek har under kriget utökats och upp­daterats och läsningen ses här som viktig i att bidra till försvarets moraliska styrka, resiliens och psykiska hälsa (Kovalchuk 2024). För biblioterapin finns således både en vetenskaplig och praktisk plattform att hämta stöd i för att omsätta i en svensk kontext där veteranarbete, militär själavård eller utbildning bedrivs.

När det kommer till biblioterapin i dess samtida ve­terankontext har det varit centralt att skapa rum som bidrar till meningsskapande och som bryter isolation. Användning av litteratur, samtal och berättande har skapat verktyg för att blicka framåt och återuppbygga ett nytt liv med det militära förflutna i fonden. I det biblioterapeutiska arbetet har det funnits möjlighet att rikta fokus från de omvälvande erfarenheter som ut­landsinsatsen orsakat till de delar i livet som är intakta, eller till det liv som kan återuppbyggas. Centralt har också varit hur arbetet med stöd i litteraturens gestalt­ningar har beskrivits fungera meningsskapande både på ett personligt plan och på ett kollektivt plan i gemen­skapen med andra veteraner.

Utifrån mitt eget perspektiv som bibliotekarie och lärare vill jag lyfta fram två ytterligare användningsom­råden jag ser för biblioterapin i relation till moraliska skador. Det ena bygger på en riktning som kallas eska­pistisk biblioterapi där deltagarna använder läsningen i syfte att koppla av och finna distraktion för att han­tera eller undvika symptom av psykisk ohälsa (Brewster 2012, s. 216f). Larsson et al (2015) har lyft fram åtgärds­förslag mot moraliska stressorer vid militära insatser och bland dessa betonas vikten av att värna utrymmet för de existentiella behoven efter traumatiska upplevel­ser. För att långsiktigt må bra efter starkt påfrestande händelser talar de också för en livsstil där man kan fin­na ro i aktiviteter som exempelvis läsning samt sociala resurser som kan ge känslomässigt stöd (s. 28f). I en eskapistisk form kan biblioterapin fungera som en me­tod i att finna andrum, glädjeämnen och avkoppling. Den kan vara en arena för existentiella samtal, eller ett sätt att synliggöra det friska och avleda från smärtan. I denna form finns likheter med den biblioterapi som utövades på militärsjukhusen efter första och andra världskriget, där läsningen sågs vara remotiverande för de sårade soldaterna.

Det andra användningsområdet jag ser för bibliote­rapin är i det förebyggande arbetet. Den förebyggande (profylaktiska) biblioterapin har främst använts inom utbildningsmiljöer för att preventivt hantera olika svå­righeter och dilemman (Pettersson 2020, s. 58f; Ihanus 2004, s. 4). Denna form är inte prövad i en militär pro­fessionskontext, men skulle kunna ha en potential i för­beredelsearbetet inför utlandsinsatser. Metoderna kan skapa rum för samtal som berör de påfrestningar och emotionella krav man ska möta, samt ge verktyg för att hantera den kommande livssituationen vid hemkomst.

I arbetet med den här texten har jag fått en inblick i det komplexa tillstånd en person som lider av mora­liska skador kan uppleva. Jag har också sett hur forsk­ningen efterlyser tvärvetenskapliga ansatser i att förstå och bredda kunskapssynen kring moraliska skador, liksom insatser i att skapa bryggor mellan discipliner som filosofi, teologi, etik, litteratur och psykologi (se t.ex. Alexander 2020, Schaff 2018, Brémault-Phillips S.et al 2022). I fältet framträder tillika konkreta initia­tiv bortom professionsgränser, i att förstå och utveckla metoder som kan bidra till återhämtning och läkande för de drabbade. Bland de studier och berättelser jag tagit del av synliggörs en förmåga av kreativ kraft – i det bokstavliga mörkret.

Sonja Fagerholm-Gullberg, adjunkt i Biblioteks- och in­formationsvetenskap och lärare på Bibliotekarieprogram­met, Södertörns högskola

Komplett referenslista finns på s. 49-51 i nedladdningsbar PDF