Ringbärarens börda - Frodo Baggins och återanpassning
Foto: Jimmy Croona, Combat Camera, Försvarsmakten.

Ringbärarens börda – Frodo Baggins och återanpassning

Efter filmatiseringen i början av 2000talet är Sagan om Ringen och berättelsen om Frodo allmängods i populärkulturen. De flesta kan huvuddragen i berättelsen om den lille hobbiten Frodo som bor i en idyllisk del av riket Midgård. Han får ett omöjligt uppdrag av trollkarlen Gandalf att föra den mäktiga härskarringen in i fiendeland för att förgöra den i domedagsbergets eld, allt detta för att förhindra att Sauron, som en gång tillverkat ringen för att förslava alla folk, får tag i ringen.

Frodo är föräldralös och ringen är arvegods från hans släkting Bilbo som för många år sedan vunnit den (eller egentligen stulit den) av en varelse som heter Gollum. Ringen har en egen ond vilja, som korrumperar den som bär den för länge och Gollum var för länge sedan en vanlig hobbit som av ringen förkrympts till en fruktansvärd varelse. Bilbo börjar även han påverkas av ringens destruktiva sidor. I bakgrunden rustar Sauron för krig i stor skala, och striderna avlöser varandra i jakt på ringen, alltmedan Frodo och Sam i hemlighet färdas mot domedagsberget i mitten av fiendeland, med den oväntade följeslagaren Gollum. Mot alla odds kommer de fram till sitt mål. Så står då Frodo vid kanten, redo att kasta ringen ned i klyftan, men där är han själv så nedbruten och förändrad av det han varit med om att han inte förmår skiljas från den. Hela resan tycks vara förgäves. Men då gör Gollum ett sista försök att ta ringen och i den närkamp som följer ramlar Gollum ner i elden, med ring och allt. Ringen förstörs alltså, men till synes av en slump. Efter förstörelsen så faller Saurons välde, och kriget upphör, men världen är förändrad. Alverna, de odödliga och visa varelserna, vill inte stanna kvar i den nya tidsåldern. När Frodo och hans vänner återvänder till sin hembygd, som de velat förskona från världens oro, så har kriget också kommit dit. De måste med våld driva ut inkräktarna innan friden ännu råder. För Sam blir så livet till sist som han önskat, han får den fru han ville ha, och lever ett långt liv. Men Frodo kan inte längre leva i Fylke, det han varit med om har förändrat honom till den grad att han inte längre finner ro. Han ges erbjudandet att följa med alverna på deras sista färd från de grå hamnarna till deras magiska rike. Trilogin slutar med att Frodo, ringbäraren, går ombord ett fartyg som tar honom ifrån allt det han en gång känt och kämpat för men inte längre kan glädjas åt[1].

I samband med 100-årsminnet av Första Världskrigets slut förra året kom många initierade genomgångar av JRR Tolkiens egna erfarenheter av krig och hur det färgar verket. Tolkien var krigsveteran från Första världskriget, ”The great war”, som i en större skala än någonsin blev ett industrialiserat krig. Man kan se det i hur Tolkien beskriver de onda varelserna orcherna och deras framfart. Tolkien blev repatrierad i förtid på grund av skada och tillbringade lång tid på sjukhus. Tolkien själv (och senare forskare) gav inte entydiga svar på hur mycket av hans skada som var fysisk och hur mycket som var PTSD. Delvis för att konceptet PTSD var i sin linda vid tidpunkten för första världskriget. Själva fenomenet har beskrivits redan i klassisk litteratur men har förståtts olika genom världshistorien, beroende på människosyn, soldatideal och kunskap om det mänskliga psyket. Fortfarande i början på första världskriget betraktades symptomen som moralisk svaghet, feghet helt enkelt, och det förekom att soldater avrättades eller fick disciplinpåföljd på grund av symptom som vi numera skulle klassa som trauma. I slutet av första världskriget hade redan en större förståelse för trauma och dess inverkan på psyket formats men i folkmedvetandet fanns ibland fördömandet av ”vekheten” kvar. Tolkien själv fick vid några tillfällen försvara Frodos misslyckande vid Domedagsberget mot läsare som menade att Frodo borde avrättats för feghet, säkert oerhört smärtsamt för en människa som brottats med frågan själv. Med senare kunskaper kan man lättare se och förstå beskrivningen i Sagan om Ringen av Frodos hemkomst som en berättelse om en person som tagit kriget med sig hem i själen och därför inte kan finna ro i den idyll som han först gav sig ut för att rädda.

Det har redan gjorts kunniga genomlysningar av konceptet PTSD relaterat till Ringtrilogin och Frodo[2]. Utan att förminska dessa, snarare i en önskan att lägga till existentiella och andliga dimensioner i veteranfrågan är det också tydligt att mycket av det som beskrivs om Frodo och hans hemkomst kan förstås som en berättelse om en persons ”moral injury”[3]och bristande återanpassning till följd av den. Bilden av Tolkien som en krigsveteran måste också kompletteras med en förståelse för hans livsåskådning. Han var djupt troende och konservativ katolik, till exempel förkastade han de kyrkor som hade gudstjänster på folkspråket istället för latin. Detta kan i vår sekulära tid förstås som en lustig biografisk anekdot, men det visar också på en människa med en kategorisk världs- och moraluppfattning. Något som både kan vara till stöd för att behålla fotfästet när tillvaron är osäker, men också kan få självuppfattningen att skaka i grunden av de valsituationer och de personliga tillkortakommanden som är oundvikliga i krig och konflikt. Ett personligt trauma för Tolkien var till exempel det faktum att stora delar av hans enhet stupade efter att han lämnat kriget för att vårdas på sjukhus, det som brukar kallas ”survivors guilt”. Skuld och skam kan vara svåra att sätta ord på, och kan inte med lätthet behandlas utan förståelse för det existentiella perspektivet.

En stark och kategorisk moraluppfattning kan inte bara utvecklas i en religiös eller politisk uppfostran utan är också en del av klassisk militär utbildning, eftersom en militär förväntas behöva fatta tydliga beslut i svåra situationer. Denna strikthet kan på många sätt vara ett stöd, men det kan också skapa en känsla av att världen är enklare och mer entydig än vad den verkligen är. Om det alltid finns ett entydigt svar på hur man borde göra kan ju också misstag uppfattas som en följd av personliga brister. Många veteraner har beskrivit en tung känsla av misslyckande över saker som de egentligen inte själva kan styra över, ett koncept man ibland benämner ”moral luck”. I den kaotiska tillvaron kan känslan av kontroll vara det som håller ihop men också det som kan välta omkull den människa som upplever kontrollförlust. Trollkarlen Gandalf menar att Frodo är mest lämpad för uppdraget att bära ringen för att han är en enkel och rättrådig varelse. Ringen korrumperar bäraren, och därför bör uppdraget genomföras av en som inte är intresserad av ära och makt. På många sätt är det en sund bild av gott ledarskap, att utse ledare som drivs av ideal och principer snarare än ambition. Men risken finns också att dessa ideal har uppstått i en kontext där de sällan prövats och därför blir svåra att upprätthålla i den moraliska gråzon som konflikter innebär. Frodo lever i en idyll, där svåra val sällan verkligen behöver göras, och i denna idyll är det lätt att ha starka principer. Han har egentligen ingen erfarenhet och utbildning för krig eller strapatser. När han så prövas och ser de mörkare sidorna av sig själv, skräms han och skäms över dem. Han har svårt att förlåta sig själv.

Den underliggande stämningen i Sagan om Ringen är att en tidsålder är på väg att gå förlorad. Alverna, med sin högkultur och sin sofistikation, är på väg att lämna Midgård för att ge plats för människan, det mer krigiska och krassa folkslaget. Det är rimligt att tolka denna känsla i böckerna som ett utslag av Tolkiens politiska och religiösa konservatism, men ur perspektivet återanpassningssvårigheter kan man också fundera på hur mycket som är en djupt personlig erfarenhet av att världen blivit avförtrollad av det han varit med om, en känsla som en del utlandsveteraner beskriver. De har svårt att glädjas över saker på samma sätt som förut, för även om de ser skönheten, känns den skör och hotad. Ibland finns en känsla att de på grund av allt de varit med om eller själva gjort inte längre är värdiga att ingå i samhället, att deras själva existens smutsar ner det rena. Genom sitt offer har de förvisso räddat världen, men de är inte längre välkomna i den. Denna känsla är svår att greppa enbart kliniskt eftersom den rör rituella och teologiska begrepp som värdighet och renhet. I många livsåskådningar finns begreppet försoning (atonement) med i den process som återför en felande människa till gemenskapen, så också inom katolsk kristendom, men för Frodo i berättelsen verkar inte denna tanke finnas, en övergivenhetskänsla han delar med många veteraner. Endast genom att lämna världen helar han den, en skrämmande tanke på många sätt ur veteranperspektiv.

Varför hamnade Frodo till sist vid grå hamnarna, utanför samhället? Och hur klarade sig Sam, som gjorde samma resa till Mordor och tillbaks? Hur kan vissa komma tillbaks och andra bli förstörda? Inom psykologisk forskning intresserar man sig för denna fråga, och den är också viktig när vi betraktar fenomenet återanpassning och moral injury. En tolkningsnyckel kan vara att förstå ringen som ledarskap under svåra förhållanden. Ringen ger makt, men inga redskap att handskas med makten. Ringen skapar ambitioner men ger inget stöd i hur de skall hållas på rimlig nivå. När Frodo tar på sig ansvaret för ringen är det med begränsad kunskap av den större bilden, bara en känsla av att vara utvald. Han får först ett uppdrag som i sig är svårt, att ta ringen till alverna. Redan när han kommer fram till alverna har han fått sin första skada som kommer plåga honom resten av resan. När han tror att resan är över inser han att den bara börjat. Den grupp som sätts ihop för att vara ett stöd splittras under dramatiska omständigheter och en i sällskapet försöker ta ringen med våld. Frodo förlorar tilliten till en person han respekterat, hans vänner är tillfångatagna och han vet inte vad som hänt dem. Sam och Frodo får fortsätta resan själva till fots när alla tidigare planer fallerat. Ansvaret fortsatte att växa utan att Frodo egentligen hade fått möjligheter att anpassa sig.

Varför återanpassar sig Frodos kamrat Sam? Ett uttryck som används alltmer inom forskning är resiliens, motståndskraft. Det är ett sätt att utforska vad som ger förmågan att hantera svåra omständigheter, hitta friskfaktorer och förebygga senare problem. Hur har Sam byggt resiliens? Det finns flera saker att fästa sig vid som samtliga handlar om sammanhang och meningsfullhet. Sam har något att återvända till och något att längta efter. Han har sin far, som han hela tiden tänker på, och han har sin framtidsdröm om att bli värdig Rosie, sin förälskelse. Han har ett innan och ett efter som blir en ledstång när tillvaron vacklar. Han försöker att återskapa hemtrevnad under färden genom att laga till mat som påminner om hemma, även om de har tillräcklig färdkost som alverna gett dem. Sam ser sitt uppdrag med rimliga ögon, inte att rädda världen, utan att stödja Frodo och se till att han klarar av sitt uppdrag. Frodo har ett tomt hem att återvända till, han har ärvt Bilbos rikedomar, men saknar socialt skyddsnät eftersom Bilbo flyttat till alverna för att rehabiliteras från ringens påverkan. Redan när berättelsen börjar är det tydligt att Frodo inte riktigt är en del av hembygden. Han har hela tiden haft stora ambitioner att ge sig ut på äventyr, som Bilbo. Hans vänskap med Sam är hierarkisk, Sam är trädgårdsmästaren och Frodo är den ensamma hjälten med det stora uppdraget. Det finns egentligen inget före och efter för Frodo, ingen vardag att bli en del av, även om han älskar sitt samhälle och är beredd att dö för det. I amerikansk forskning har man sett att de veteraner som inte har PTSD men ändå har svårt att återanpassa sig ofta saknar något att komma hem till. Under den tiden Svenska Försvarsmakten direktrekryterade till internationella insatser skedde ingen ordentlig uppföljning om vad som väntade dem som varit ute när de kom hem. Det kunde i värsta fall betyda att veteranen inte ens hade en fast bostadsadress eller något jobb. Om de sedan ovanpå det hade någon form av traumatisk upplevelse var det svårare att återfinna fotfästet i ett samhälle där de inte hade en självklar plats. Det är också därför anhörigstödet och sammanhangen hemma är en viktig komponent i veteranstödet. Både för att stärka de hemmavarande, men också ge en trygghet för dem som är utsända att komma tillbaks till.

En del av den moraliska skadan många veteraner talar om är inte bara de illdåd de ser andra begå, utan också den mentala nedbrytningen som sker av att känna sig medskyldiga. Särskilt talar de som sysslat med mentorering och samverkan om hur nedbrytande det kan vara att behöva samarbeta med människor man känner litet förtroende för eller betraktar som korrumperade, och hur man ibland av pragmatiska skäl maktlöst måste bevittna saker man aldrig skulle stå tystlåten inför hemma (till exempel barn- och djurmisshandel). Den ledare som försökt utbilda och förmedla värderingar eller synsätt men inte sett något framsteg blir så småningom desillusionerad och måste sänka sina ambitioner för att inte gå under mentalt, ibland börjar rentav den egna moralen att förskjutas. Efter en tids resa mot Domedagsberget märker hobbitarna att de har en förföljare. Det är Gollum, ringens förra ägare som inte klarar av att vara utan ringen. De fångar in Gollum och Frodo hoppas kunna rehabilitera honom, kanske för att han ser sitt eget framtida jag i Gollum och inte vill acceptera tanken. Ovanpå det omöjliga uppdraget att återföra ringen tar nu alltså Frodo på sig uppdraget att göra Gollum till en hobbit igen. Sam är motvillig, men ger sig, kanske också för att han förstår att det också handlar om Frodos rädsla att själv bli som Gollum. Frodos handling är fantastisk, och han är också på god väg att lyckas att få tag i Gollums hobbitsjäl. Men eftersom det är ett uppdrag han investerar personligt i blir också misslyckandet ett personligt misslyckande. Gollum verkar inte gå att rädda. Hur skall då Frodo själv kunna bli fri från ringens makt?

Efter detta misslyckande som nästan kostar Frodo livet, tvingas Sam skrapa ihop sitt mod och ta större ansvar. Han bär ringen en bit, han utkämpar strider, han blir en ledare. Men för Sam är det bara ett medel för att stödja Frodo, och han påverkas inte av ringens makt eftersom han inte har något ambitioner att behålla makten. När de går sista biten mot domedagsklyftan bär Sam Frodo för att han ska orka fram och genomföra sitt uppdrag. Men till sist är det Frodo som står där med det yttersta ledarskapsansvaret och beslutet, en ensamhet många militära ledare beskriver som tungt och nedbrytande. ”Om jag fattar fel beslut nu så dör många”.

Hur känns det att misslyckas i avgörandets stund, och hur lever man med det? Soldater och officerare som upplever att de fattat fel beslut eller drabbats av handlingsförlamning i en svår situation beskriver en skam över att de inte ”höll måttet”. Ibland kan de ha begått faktiska fel men denna känsla av att ha gjort fel kan också följa med efter situationer där det inte fanns ett rätt sätt att handla eller förloppet inte gick att förutse eller påverka. I övningssammanhang sker en inlärning som bygger på tanken att rätt beteende kan läras in. Men bara för att man gör rätt följer inte att det alltid går bra. Strid innehåller parametrar ingen kan förbereda sig för. Slump, otur, okända faktorer. Och risken med att tro att den förberedde alltid överlever är att inte vilja acceptera att det inte går att styra allt. Ibland kan man göra allt rätt men misslyckas ändå. En annan del av moral injury är just att tappa sin egen moraliska kompass och förlora förmågan eller modet att fatta bra beslut. På randen av avgrunden är Frodo så påverkad av ringen att han inte vill slutföra uppdraget utan tänker behålla ringen för sig själv. När ringen väl faller ner i domedagsklyftan är det för att Gollum bitit den av fingret på Frodo och ramlar baklänges ner i klyftan. Även om Tolkien själv menade att det var försynen och inte slumpen som styrde så måste det ur Frodos synpunkt kännas detsamma. På Frodos hand finns för resten av livet påminnelsen om att ringen togs med våld från hans finger när han inte ville släppa den, ett fysiskt ärr från hans stora misslyckande.

När Frodo är tillbaks i sin hembygd är rotlösheten påtaglig. För honom finns inget hemma längre. PTSD ja, men också en känsla över att ha misslyckats med sitt uppdrag även om ringen till sist förstördes. Det stora äventyret var fullt av svek, sorg och förlust. De enkla besluten var svåra. När så frågan kommer om Frodo vill följa med alverna är valet inte svårt, han känner, precis som alverna, att han inte riktigt hör hemma i världen längre, kriget finns kvar inombords. På något sätt är det ett lyckligt slut då han faktiskt finner vila och ro om än på ett annat ställe.

Men i verkligheten finns inte några Grå hamnar att fly till. För dem som fått sin världsbild och sin moraluppfattning skakad i grunden till den grad att de inte längre hör hemma någonstans måste läkandet ske på flera plan. Trauman måste bearbetas, kliniskt och terapeutiskt, med olika typer av stöd. Men det behöver också ske en inre försoningsprocess mellan den människa man trodde sig vara och den man blev i en omöjlig omständighet. Denna försoning kan ske på olika sätt och en del av detta kan vara ritens eller dramats språk. Något om riters betydelse i livsövergångar kan vi få veta mer om här i bloggen.

Stort tack till Daniel Möller från Tolkienpodden för fackgranskning kring Tolkiens verk och liv.

[1]För mer om Tolkiens verk rekommenderas www.theonering.neteller den svenska Tolkienpodden https://tolkienpodden.podbean.com/

[2]Några länkar om Tolkien, krigsveteranen och hur man kan förstå Frodo som en krigsveteran med PTSD:

https://ajcarlisle.wordpress.com/tag/frodo-baggins-war-veteran/

https://angrystaffofficer.com/2016/03/25/tolkien-and-combat-stress-writing-as-a-release/

http://greenbooks.theonering.net/guest/files/040102_02.html

[3]https://soldathem.org/blogg/moraliska-skador-och-ptsd/

Dela på Linkedin