Lisa Mobrand

Jag har varit präst i Svenska Kyrkan snart 15 år. 10 av dem har jag också varit militärpastor i Försvarsmakten, närmare bestämt Livgardet. Präst är inte bara ett arbete, det är en identitet. Man vigs in i tjänst och bär med sig identiteten hela livet. Få yrken har denna starka identifikation. Men jag mötte den i Försvarsmakten. Du jobbar inte som soldat eller officer, du ÄR soldat eller officer. Men vem är du när du hamnar utanför det välkända sammanhanget? Och hur passar du in om du är civil i Försvarsmakten?

Jag slogs direkt av hur annorlunda Försvarsmakten var jämfört med de två andra organisationer jag hade formats av, kyrkan och universitetslivet. Kyrkan hade jag varit i hela livet, och universitet hade jag tillbringat 8 år på, både som student och anställd.

Jag hade varit på Livgardet mindre än ett år när förbandet förlorade två officerare, Johan och Gunnar, i Afghanistan. Frågan om militär identitet i liv och död ställdes på sin spets. Det blev tydligt vad som var annorlunda med att vara militär i allmänhet och Livgardist i synnerhet. Riter, ceremonier och förbandsanda blev det som höll samman och skapade tröst och gemenskap. Vi knöts samman av erfarenheten och den formade Livgardets självbild.
Pastorsbefattningen har en historia på nästan 500 år i Försvarsmakten. Jag är både en del av systemet och utanför det, vi har till och med en egen kragspegel. Jag uppfattas omväxlande som en i gänget och ibland den annorlunda (oftast sagt med stor respekt för prästen). Jag har som en av mina uppgifter att skapa mening och sammanhang, att stödja militärer att reflektera över sin identitet och sitt ansvar som förvaltare av våldsmonopolet. I min roll stöder jag soldater, officerare och civila, men också veteraner och anhöriga genom ramen för Soldathemmets verksamhet. I möte med mina prästkollegor utanför Försvarsmakten är det tydligt att jag är formad av min tid i militär verksamhet, särskilt efter mina utlandsinsatser med Försvarsmakten. Min insatsutbildning och min tid i Mali var ett dop in i en militäridentitet och en veteranidentitet. Det som jag förut hade hört om i samtal och veteranstöd fick jag nu själv uppleva, både det goda och det onda. Det går inte att förhålla sig neutral till den organisation man ingår i, särskilt inte när livet står på spel. Även om jag inte kan sätta fingret direkt på när jag förändrades, jag tror att det var en process, så är jag inte längre bara en präst. Jag är en militärpräst. De frågor som rör återanpassning, identifikation och moraliska dilemman handlar för mig både om dem jag är satt att stödja i mitt arbete, men också om hur jag själv förhåller mig till min identitet, i en specialbefattning i militärt förband. En del av förbandet, olika men lika.

Jag intresserar mig särskilt för de återanpassningsfrågor som handlar om att hitta mening och sammanhang när livet förändras. Om mångfald och förståelse för mångfald i veteran- och anhörigstöd. Jag tror på berättelsens kraft att förklara livet, oavsett om det är en skrift som betraktas som helig, film eller skönlitteratur. När vi delar berättelser förklarar vi livet. Jag tror på riten och symbolens kraft för att stödja människor genom övergångar i livet, soldaterinran, dop, högtidsdagar och minnesceremonier. Jag intresserar mig för allt som breddar perspektivet på veteranen och veteranidentiteten och brinner för att föra ut forskningsrön till allmänheten.

Präst i Svenska Kyrkan
Militärpastor på Livgardet, bataljonspastor 12Motskbat
Fältpräst MINUSMA Mali05 och Mali09
Vice Ordförande Svenska Soldathemsförbundet
Student i Statsvetenskap med inriktning krishantering och säkerhet, FHS