Dånet från helikoptern är öronbedövande. Vi hovrar ovanför den nödställde och jag gör det jag tränats för. Trots att jag är van vid det höga ljudet reflekterar jag över det den här gången. Kanske för att mina sinnen är maximalt skärpta nu när det är skarpt läge. Vinschoperatören firar ner mig mot de höga vågorna och jag behöver bara ta några simtag innan jag är framme vid den livlösa kroppen. Trots att jag bara har en kort bit kvar att simma känns det som en evighet nu när varje sekund räknas. Jag lägger selen om kroppen och vevar med ena handen i en cirkel, tecknet till operatören om att det är dags att vinscha upp igen. Jag inser då att hon är ett barn. Vi hänger ansikte mot ansikte och hennes livlösa ögon stirrar tomt på mig. Lite längre bort bärgar en räddningsbåt ytterligare en nödställd. Det är 8 grader i vattnet. Båten ligger upp och nervänd.
Uppe i helikoptern råder en särskild omständighet som jag inte är tränad för. Vi är av en tillfällighet en person för mycket i besättningen för ett sjöräddningsuppdrag och jag får inte plats inne i helikoptern. Vi arbetar under hög stress, bärgar den nödställde och vinschoperatören påbörjar återupplivningsförsök samtidigt som piloten tar höjd och sätter kurs mot land med mig ståendes på medarna utanför helikoptern.
Vi flyger mot en punkt där ambulanspersonal väntar. Jag hinner få en insikt. Jag förstår att jag befinner mig i livsfara. Mina simfenor fladdrar allt intensivare i fartvinden och min blick växlar mellan den nödställde och flyginstrumenten där jag försöker avläsa höjd och hastighet. Jag överväger under någon sekund att hoppa från helikoptern men gör bedömningen att vi är för högt upp. Jag står kvar och börjar tänka på vad som händer om jag tappar fotfästet. Jag håller mig krampaktigt i ett handtag och funderar på om det finns risk för att jag kan komma för nära rotorbladen. Därefter är det som att mitt psyke lämnar min kropp. Faran och insikten om att jag är totalt maktlös försätter min kropp i det yttersta läget av försvar – så kallad Freeze-respons. Jag minns därefter ingenting av färden mot land trots att den pågår under en relativt lång tid. Jag minns delar av landningen, våra fortsatta återupplivningsförsök och hur jag kort därefter står och skakar innan vi lyfter och flyger mot flottiljen för att återgå till beredskapsläge.
På kvällen nås vi av beskedet att ingen har överlevt. Jag är i chock och känner ingenting. På natten vaknar jag i en ångestattack som får mig att rusa mot fönstret för att få luft. Detta inträffar kväll efter kväll i flera månader. Vissa nätter vaknar jag på golvet. Mardrömmar och flashbacks blir till vardag i mitt liv. Jag är 21 år gammal och förstår inte vad som sker.
Händelsen inträffade 1992 under min värnplikt som Ytbärgare i Flygvapnet och utgör ett av ca etthundra skarpa larm under min tjänstgöring. Vid den här tidpunkten var kunskaperna om traumarespons närmast obefintliga. Mitt nervsystem reagerade på starka händelser och jag utvecklade efter ett tag PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), något som kom att dominera min tillvaro i ca 25 år innan jag till slut fick hjälp.
När en människa utsätts för upplevd fara aktiveras våra försvar omedelbart. Det sker omedvetet, utom vår kontroll, extremt snabbt och syftar till att i möjligaste mån säkerställa överlevnad för individen. Man talar i huvudsak om tre varianter av respons på upplevd fara. Flight (kan jag fly från platsen och försätta mig i säkerhet?), Fight (kan jag slå mig fri?) och så den tredje som kallas Freeze som innebär att vi ”stängs av” känslomässigt och blir passiva. För att hamna i Freeze krävs utöver upplevelsen av att befinna sig i livsfara också insikten om att vara maktlös (dvs Flight eller Fight är inte möjliga alternativ). När jag förstod att mitt enda alternativ var att flyga med in till land inträdde Freeze som såg till att jag stod blixt stilla och höll mig kvar. Jag kände absolut ingenting efter att Freeze hade inträtt trots att jag egentligen var totalt skräckslagen. Jag har förstått i efterhand att det är själva poängen med just Freeze-responsen. Att stänga av rädslan gjorde mig fokuserad på att klara livhanken och uppgiften.
Reaktionerna jag just beskrivit är högst mänskliga och är till för att skydda oss. De flesta människor återgår till normal vila efter en tid och kan börja processa händelsen genom att känna rädsla, sorg, ilska och andra känslor som är fullt rimliga att känna efter en omvälvande händelse på liv och död. En individ som utvecklar PTSD blir kvar i stresspåslaget och återvänder alltså inte till viloläget och har därför inte möjligheten att bearbeta händelsen. Nervsystemet fortsätter att bete sig som att livsfara fortfarande råder med förhöjd vaksamhet som följd. Detta leder i sin tur till en rad fysiska reaktioner som ständigt för individen bort från viloläget, bland annat utsöndring av adrenalin, ökat blodtryck, extrema overklighetskänslor och förhöjd puls. Jag minns att jag gjorde allt för att verka opåverkad av det inträffade inför mina befäl och jag fick beröm för att jag återgick i tjänst redan dagen efter. Tanken på att vara ”förbrukad”, svag och oanvändbar skrämde mig mer än något annat. I det fördolda kände jag djup skam, extrema skuldkänslor och ett ofattbart självförakt.
När jag efter värnplikten gav mig ut i arbetslivet var jag omedveten om vad jag bar på och hela min yrkeskarriär har handlat om att lösa ”omöjliga uppdrag”. Det är som att prestationer och kaos har varit en förutsättning för mig för att stå ut med stresspåslaget. Jag har behövt distraktion för att handskas med obearbetat traumamaterial som ständigt har varit närvarande. Jag har utsatt mig för enorma risker genom livet (bland annat som företagare och anställd) och haft stora problem med att känna tillit både till mig själv och till andra. Det har påverkat mina val och mina relationer. Jag har slutat räkna alla relationer som har havererat genom åren på grund av min (och andras ska sägas) oförmåga att reglera känslor på ett sunt sätt. Jag kan nu se i backspegeln hur jag ofta har dragits till människor med liknande problematik som jag. Det är som att erfarenheter av trauma också kan skapa en oemotståndlig igenkänning mellan människor med en destruktiv relation som resultat om traumat är obearbetat.
Jag kan också se hur jag på många sätt har undvikit situationer som har triggat minnen av trauma. Jag tyckte exempelvis mycket om att somna på badstranden under min uppväxt. Ljudet av badande människor var något jag upplevde som mycket rogivande som barn. Efter 1992 blev detta en omöjlighet för mig. Vid varje strandbesök ökade min vaksamhet och jag bevakade varje badgäst tills jag fick nog och gick hem.
Att till slut få hjälp med bearbetningen av PTSD har inneburit att jag återfått kontakten med mig själv. Att få lämna stresspåslaget som pågått så länge är en obeskrivlig lättnad för mig och det är med stor nyfikenhet som jag på senare tid har börjat bekanta mig med den ”otraumatiserade” versionen av mig själv. Att inte behöva söka mig till distraktion utan istället kunna bli stilla inför mig själv öppnar upp helt nya möjligheter för mig. Jag har nu kunnat bearbeta sorgen, vreden, skammen, skulden, föraktet, oron och allt annat som har varit så skrämmande för mig så länge. Jag har börjat ställa mig frågor kring vad jag tycker om och vad som är viktigt. Jag säger nej och sätter gränser, jag säger ja och prövar nytt. Jag gläds åt mitt känsloregister, mina sunda relationer och åt min ständigt ökande förmåga att vara kvar i starka känslor utan att bli överväldigad. Jag har på senare år kunnat känna mycket sorg över att två unga människor dog och den sorgen är viktig för mig. Jag behöver känna den för den är en del av min historia.
Jag har på senare tid funderat på hur det kom sig att just jag sökte hjälp för det är långt ifrån alla som faktiskt gör det. När jag vid ett tillfälle bytte arbetsplats kom traumat upp till ytan. Då hjälpte inte min strategi att överprestera på jobbet, att överkonsumera prylar eller att hälla i mig kopiösa mängder socker. Panikångesten tog över, golvade mig fysiskt och försatte mig ur funktion. Jag fick en ny chef och jag var så illa däran att jag var tvungen att berätta som det var. Det var inte möjligt för mig att dölja hur jag mådde. Det samtalet blev livsavgörande för mig. Det visade sig att min blivande chef visste vad jag talade om. Han hade en nära anhörig som hade gjort FN-tjänst och som vid hemkomsten visat tydliga symptom på PTSD. Jag minns min chefs ord ”Christian, jag vet var det är och sådant reder man inte ut själv. Sök professionell hjälp så mycket du behöver, jag betalar”.
Jag inser att inte alla får den responsen när man berättar och det är ett problem som jag ser det. Att inte möta en traumatiserad människa som öppnar upp och berättar leder enligt min erfarenhet till en förstärkt skam och skuld hos den drabbade och försvårar möjligheten att söka och ta emot hjälp. Jag har många gånger mötts med stumhet när jag försökt berätta om min PTSD och den responsen är allt för vanlig dessvärre. Jag vet inte hur många gånger jag uppmanats att ”skärpa mig” och ”gå vidare” istället för att bli mött med förståelse. Jag följer med stort intresse hur kunskapen kring PTSD ökar både hos forskare och terapeuter och därmed också möjligheterna till effektiv behandling. Vi vet i dag att insatser inom fyra veckor efter exponeringstillfället kan ha en avgörande betydelse för individen när det kommer till minskat lidande. Jag vet av egen erfarenhet att man kan behandla PTSD med gott resultat flera decennier efter händelsen tack vare ny kunskap och nya metoder. Jag känner stor tacksamhet över att det finns människor som har dedikerat sina yrkesliv åt att hjälpa individer ut ur ofrivilliga stresspåslag.
För några år sedan fick jag det första tecknet på att behandlingen mot PTSD verkligen började ge resultat. Jag befann mig på ett vattenland med familjen och stället var förstås fullt med badande barn. Min fru tog våra barn i handen och gick mot vattnet. Jag vilade i att hon tog ansvar och höll uppsikt och jag räknande med att andra föräldrar gjorde detsamma. Jag somnade under parasollen och sov en mycket efterlängtad sömn.
Referenser:
Cannon, W. B. (1939). The wisdom of the body. 2nd edn. New York: WW Norton Company.
Ogden, P., Minton, K., Pain C. (2006). Trauma and the body: a sensorimotor approach to psychotherapy. New York: W.W. Norton & Company.
Siegel, D. J. (1999). The developing mind: Toward a neurobiology of interpersonal experience. New York: Guilford Press.
Van der Hart, O., Brown, P., & Van der Kolk, B. A. (1989). Pierre Janet’s treatment of post-traumatic stress. Journal of Traumatic Stress, 2(4), 379–395. https://doi.org/10.1002/jts.2490020404
