Det jag inte vet då är att min son kommer att drabbas av psykisk ohälsa, min sambos första mission kommer att bli tre missioner i tät följd och att när han avslutar sina uppdrag och kommer hem, så ska jag drabbas av hjärntrötthet och bli långtidssjukskriven.
Vi vinkar hej då. Jag spänner fast det lilla röda fleeceknytet i bilbarnstolen. Hon somnar direkt. Jag åker hemåt mot villan i småstaden utanför Stockholm, som vi köpt året innan, och känner någon slags familjelycka trots allt. Det här kommer att gå bra.
Jag märker snart att min son förändras. Han trivs inte med flytten, den nya skolan och har svårt att hitta nya vänner. Han är ledsen och tillbakadragen. Redan som liten var han en känslig person som lätt plockade upp stämningar. Med känsligheten kommer också en hudlöshet som gör att han har svårt för nya situationer. Depressionen kommer smygande, ångesten likaså. Min älskade unge. Jag kämpar på för att få vardagen hemma i Sverige att fungera, ensam med mina tre barn.
Statistiken säger att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 – 44 år. Min son var 18 år första gången han försökte ta sitt liv. Jag hade svårt att hantera min egen reaktion, jag berättade inte för så många vad som hänt. Skuldkänslorna över att jag inte kunde hjälpa honom var tunga att bära. Då visste jag ingenting om statistik, myter om självmord, risker, varningssignaler och vikten av att våga fråga om det svåra.
Efter tre missioner och flera års kämpande förstår jag och min sambo att vi behöver stöd utifrån. Jag har återhämtat mig efter min hjärntrötthet och är tillbaka i arbete. Vi har turen att få professionell hjälp via Soldathemmet på Livgardet i Kungsängen. Samtalsstödet får oss att se varandra med andra ögon. Förståelsen för både mina egna och min sambos behov gör att vi kan skiljas åt som vänner.
Nu går min son i slutet av gymnasiet, han har gjort ytterligare ett självmordsförsök, men kunde lyckligtvis räddas även denna gång. Via psykiatrin får han en ADD-diagnos. Här kommer någon slags vändning, han börjar spela i ett band, skaffar flickvän och flyttar så småningom hemifrån. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, visst kan en diagnos finnas med i bilden, men den livskris min son genomgick vid flytten bidrog med all säkerhet till självmordstankarna. Man vet idag att det är en myt att upprepade självmordsförsök leder till suicid senare i livet. Visst finns det en förhöjd risk, men med rätt stöd kan det undvikas. Min son lever än idag med psykisk ohälsa, depressioner och ångesttillstånd. Men nu vågar jag fråga om han har självmordstankar när jag ser att han har det extra tufft. Tabun är borta och med den känslan av skuld. Min älskade unge har hunnit bli vuxen, men i de perioder hans mående försämras blir han ett barn igen. Att jag vågar fråga hur han mår gör att han blir sedd och orkar kämpa sig igenom sina svarta perioder.
2018 gjorde jag ett aktivt val att börja som volontär hos Suicide Zero. Jag kände att jag behövde lära mig mer, jag saknade verktyg för att hantera svåra samtal och mina egna känslor i tuffa situationer. Det hjälpte mig en god bit på väg när jag fick gå deras Våga Fråga utbildning. Idag är jag själv Våga Fråga-instruktör, för det är så oerhört viktigt för mig att få sprida kunskap som kan rädda liv.
I höstas kom en mejlförfrågan om jag ville hålla en utbildning för Soldathemsföreståndarna. Ni skulle ha sett mitt leende. Så fick jag då möjligheten att ge tillbaka genom att utbilda ett helt gäng regionchefer i suicidprevention.
Här kan du läsa mer:
www.suicidezero.se
För hjälp och stöd:
https://www.suicidezero.se/fa-hjalp
Vill du bli volontär:
https://www.suicidezero.se/engagera-dig/bli-volontar-ditt-engagemang-raddar-liv
Har du frågor kan du också kontakta mig direkt på:
evla_habel@hotmail.com