Jag hade ett mål när jag startade min värnplikt, och det var att jag skulle klara utbildningen. Jag skulle få utbildningstecknet, klara de tre delmålen för att få bära Torleif på min arm. Varje dag gick jag med en undermedveten målmedvetenhet, jag skulle aldrig ge upp, jag skulle visa världen att jag var tillräckligt stark. En tjej som hade det som krävdes, ett psyke av stål, en fysik som inte var sämre än någon annans. Ingen kunde stoppa mig, jag slet som ett djur, oavsett hur mycket kroppen sa emot. Inget befäl skulle behöva tvivla på mig och ingen gruppmedlem skulle behöva se mig som ett hinder.
Många kvällar somnade jag med rödsprängda ögon på grund av orkeslöshet och smärta i både höfter och knän. Medans jag andra kvällar grät av glädje, för att jag återigen hade överträffat mig själv. Att jag hade lyckats med något jag aldrig trodde att jag skulle klara av. För det var verkligen så, alla dagar var en utmaning, med nya mål och prestationer. Vissa utmaningar roligare än andra. Och många minnen starkare än andra. Som när jag kom in efter övning Amfibie och sprang ut bakom vår förläggning och skrek rakt ut av lycka. Ett av tre delmål till att den största önskan skulle gå i uppfyllelse.
Delmål två var att klara snabbmarschen, för vissa bara tre kilometer springandes med packning. För mig var det en natt av orolig sömn, en klump i magen flera timmar innan start och en många timmars kamp i huvudet för att ens våga starta. Risken att förstöra för hela plutonen, risken att inte vara tillräckligt stark, att inte orka, att vara ”lilla flickan” som inte ”har det som krävs” för att bli amfibiesoldat. Men även det delmålet checkades av, efter ett fåtal försök. Det krävdes ett antal nerkissade motoroveraller, men skapade ännu fler glädjetårar och en otrolig lättnad när det väl var över. Jag minns hur jag sjöng ”We are all the winners” i duschen och dansade runt i korridoren hela kvällen. Det var som en av alla onda andar jag släpat runt på i 8 månader äntligen hade flugit iväg.
Mitt i detta kaos av prestationer och utmaningar, hade jag bara en tredjedel kvar till drömmen. Två veckor kvar till MUCK. En stridshinderbana. 3,2 km. 32 minuter. Massa hinder. Tung packning. 4 personer. Vi sprang en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger. Misslyckande på misslyckande. Jag var det svarta fåret. Jag satte käppar i hjulet. Jag drog ner min omgång. Jag orkade inte, det fanns ingen kraft. Mina ben ville inte framåt. Jag var för svag, huvudet ville inte, kroppen skrek på hjälp. Killarna drog och slet med mig. De hade spänt upp linor i sina packningar så jag bara skulle kunna greppa tag och följa efter. Det hjälpte inte, jag hade inte det som krävdes. Resten av plutonen var klar. Alla sju andra omgångar hade gått i mål på godkända tider. Och då var det bara för mig att ta ett steg tillbaka, låta killarna som dragit mig få springa på egen hand, så de också kunde checka av stridshinderbanan och uppfylla det sista av Torleifs tre delmål.
Jag fick skåda hur hela plutonen tilldelades utbildningstecknet av kompanichefen. Jag fick skåda glädjen i allas ögon den där fredagen innan sista permissionen. Det var det hårdaste slag jag någonsin fått i magen. Men jag hade inte det som utbildningen kräver och än idag, nio månader senare kämpar jag med en överansträngd höft och kallar mig 66,6% amfibiesoldat. Jag är stolt över mig själv, jag gjorde mitt bästa, jag sprang tills jag svimmade och spydde när jag kom i mål. Och oavsett om min värnplikt fortfarande saknar en pusselbit och en ond ande fortfarande sitter och pustar på min axel, så finns det inget i mitt liv som jag är så stolt över. Att jag vågade hoppa på tåget in i försvaret och bli en ännu bättre version av mig själv.
Ibland blir det inte som man tänkt sig, och det är inte hela världen. Och jag kommer aldrig ge upp drömmen att en dag springa in i mål på Amfibieregementets stridshinderbana med godkänd tid. Värnplikten var en kamp, men den lärde mig mycket och aldrig något jag kommer ångra.
