Dillner gjorde en gedigen yrkeskarriär som officer och nådde överstes grad. Som ung löjtnant vid Närkes regemente tog han redan 1879 initiativ till soldatmission i en loge vid Sanna hed. Efter förflyttning till Krigsskolan i Stockholm blev han 1886 sekreterare i föreningen Soldaternas Vänner. Detta uppdrag kom han att behålla fram till sin död 1928, dock med uppehåll under en period som kapten vid Västerbottens regemente. Från 1912 var han även sekreterare för samarbetsorganet Förbundet Soldaternas Vänners, och närmast ständigt verksam i soldatmissionens tjänst.
I likhet med Axel Rappe, och i viss mån Oscar Bernadotte, tillhörde överste Dillner den krets av högt uppsatta officerare som omfattats av den ”radstockska väckelsen” – det vill säga den andliga väckelse som den engelske predikanten lord Radstock gav upphov till i Sverige. Bland annat betonade Radstock socialt ansvar och aktiv medmänsklighet, vilket kom att bidra till engagemang i olika sociala och ideella initiativ. Det faktum att flera av de tidiga eldsjälarna inom Soldaternas Vänner tillhörde det här nätverket av högt uppsatta män hjälpte till att öppna regementsdörrar runt om i landet för besök och föredragsaftnar.
Överste Dillner tog under sin tid i förbundet många viktiga initiativ som sedan fortsatte att drivas efter hans bortgång. Ett exempel var satsningen 1915 på fälttestamenten, som efter mångårig insamlingsverksamhet gjorde det möjligt för förbundet att 1939 kunna ge alla mobiliserade en egen ”fältbibel”.
En annan intressant satsning under denna period, som Dillner var delaktig i, var den gemensamma utbildningen för soldathemsföreståndare. Utbildningen genomfördes i samarbete med Svenska Bibelinstitutet Hagaberg utanför Södertälje. Första kursen genomfördes under våren 1916, med sju unga män som under tre till fyra månader utbildades till soldathemsföreståndare – dock utan någon garanti om anställning efter avslutad kurs. Hagabergs rektor Rinman samt överste Dillner var huvudlärare, och i utbildningen ingick även ett antal veckors praktik vid något av landets soldathem. Utbildningen fortsatte att genomföras varje eller vartannat år och blev så småningom ettårig.
Genom sitt engagemang och uthålliga arbete bidrog Herman Dillner till kontinuitet och stabilitet i det tidiga förbundets verksamhet, och var en viktig sammanhållande länk mellan styrelse, lokala initiativ och det praktiska soldathemsarbetet runt om i landet. Genom sitt tålmodiga och långsiktiga arbete var han en av de förgrundsgestalter som var med och lade den stabila grund som gjorde det möjligt för soldathemsrörelsen att växa och anpassas till nya tider, utan att förlora sina grundläggande värden.
Läs gärna även inläggen om Oscar Bernadotte och Axel Rappe.
