Survivor’s guilt i fredstid

Survivor’s guilt i fredstid
–om att bli fri från den ofattbara skulden efter trauma

Att ingå i en helikopterbesättning vars uppgift är att rädda liv, ofta under mycket riskabla omständigheter, svetsar samman besättningen på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av i mitt civila liv. Det är inte uttalat men alla är väl medvetna om vad det kan innebära att vinscha upp en nödställd i hårt väder. En förutsättning för att detta ska fungera är att alla gör vad de ska och att alla ser till kollegornas bästa i varje situation. Även om alla gör precis som de ska finns det potentiella ris­ker som vajerbrott, rotorhaveri och andra tekniska pro­blem. Problem som kan leda till totalhaveri, allvarlig skada eller död.

När skarpt läge råder finns ingen tid för tvekan och man gör vad som krävs för att lösa uppgiften. I mitt fall har det inneburit att jag har vidtagit extrema åtgärder och riskerat mitt liv och min hälsa vid två tillfällen. Vid ett av dessa tillfällen bidrog mitt risktagande till en vik­tig förbättring av läget som ledde till att en människa kunde räddas. Vid ett annat tillfälle gav jag allt och lite till men förgäves, personerna dog ändå trots mina och övriga av besättningens ansträngningar. Vid det senare tillfället upplevde jag sådan fara och rädsla att mitt nervsystem stängde ner totalt. Jag kände ingenting under återstoden av uppdraget. Efteråt upplevde jag en rad stress- och rädsloreaktioner som så småningom utvecklades till det som idag kallas PTSD (Post Trau­matic Stress Disorder). Något förenklat kan man säga att jag blev kvar i stressreaktionen som jag upplevde i helikoptern. Den klingade inte av utan blev i stället en del av min vardag. Att stressreaktionen dröjer sig kvar trots att den reella faran är över är något vi vet drabbar ca 25% av alla människor som upplever en potentiellt livshotande situation.

När man lever med pågående PTSD blir man kraftigt känslomässigt nedsatt och detta hindrar förmågan att processa de känslor som följer med trauma. Utöver ett starkt begränsat liv tar kroppen dessutom stryk. Bland annat eftersom kroppens förhöjda nivåer av kortisol ställer till med skada när utsöndringen sker över lång tid. Ett nervsystem som upplever pågående rädsla når inte sitt viloläge och det medför en konstant brist på återhämtning.

Att leva med PTSD innebär också att man tolkar upplevelser genom ett filter av rädsla vilket leder till en oproportionerlig tolkning av känslor och intryck. Var­dagliga saker kan plötsligt byta skepnad och trigga en rädsloreaktion som inte omedelbart går att förstå, inte ens för individen som upplever reaktionen. Jag ska åter­komma till detta när jag berör den ofattbara skulden som kan infinna sig när man är med om situationer på liv och död. Proportionerna är svåra att förstå (men inte omöjliga) för en utomstående och samtidigt fullt rimliga för den som drabbas av PTSD. Här ligger en enorm utmaning. Hur blir man som drabbad förstådd i något som ter sig fullständigt ofattbart för någon an­nan? Jag har själv erfarenhet av åtskilliga försök till att berätta där jag till slut fått inse att det är lönlöst. Med sådana erfarenheter är det lätt att bli tyst, men betyder det att man ska sluta berätta? Nej, för mig handlar det om vem man berättar det för. Det finns människor som har kapaciteten, kompetensen, metoderna och förmå­gan att möta en traumatiserad människa och det är dit vi behöver gå.

Mellan åren 1992 och 2016 härjade konsekvenser­na av PTSD fritt i min kropp, min hjärna och i mitt nervsystem. Det innebar ett liv fyllt av mardrömmar, flashbacks, extrem ångest, självförakt, upplevelser av meningslöshet, energilöshet, overklighetskänslor och en rad fysiska symptom som fått mig att söka akut lä­karhjälp cirka fyra gånger per år under denna period. Jag har utretts för bland annat stroke och jag har slutat räkna gångerna jag fått kontrastvätska i mitt blodom­lopp innan jag åkt in i röntgenapparaten.

Modern forskning visar på ett samband mellan våra ”ingångsvärden” och hur vi relaterar till oss själva och till andra vid en potentiellt traumatiserande händelse. Våra ingångsvärden grundläggs under våra första lev­nadsår och handlar om hur vi knyter an till våra vård­nadshavare och hur väl vi knyter an handlar om vård­nadshavarens emotionella förmåga att möta barnet. Det är utifrån dessa tidiga erfarenheter vi bygger vår ”inre arbetsmodell” för hur vi senare i livet möter och reagerar känslomässigt på saker som händer oss. Upp­lever vi en trygg anknytning våra första levnadsår kan den sägas utgöra själva ”vaccinet” mot att senare i livet utveckla PTSD. En person med trygg anknytning bär på en inre tillit till sig själv och till andra, och har där­med förmågan att processa händelsen, be om omsorg, ta emot omsorg, sätta gränser och att se på sig själv med omsorgsfulla ögon. Förmågan att själv reglera känslor (inte minst rädsla) är väl utvecklad och hjälper så små­ningom individen tillbaka till viloläget också efter kraf­tiga påfrestningar.

För en individ med otrygg anknytning, det vill säga när vårdnadshavarna inte har varit kapabla att erbjuda en trygg anknytning, blir läget ett annat enligt forskning­en när det kommer till risken för att utveckla PTSD till följd av en livshotande situation och detta ligger helt i linje med mina personliga erfarenheter.

Har barnet en otrygg anknytning har det också ”lärt sig” att dölja stora delar av sina egna behov av just om­sorg och detta ”mönster” följer som sagt med oss in i vuxenlivet. Tilliten till sig själv och andra finns inte där och inte sällan bär personer med otrygg anknytning på en känsla av att inte förtjäna omsorg, hjälp eller stöd. För vissa är omsorg till och med ett okänt begrepp. Man vet inte vad det är för man har aldrig upplevt det. Med dessa ingångsvärden blir en potentiellt traumatisk hän­delse fullständigt förödande. Det finns inga naturliga funktioner i individen som gör upplevelsen hanterbar på något annat sätt än att härbärgera traumat inom sig och det är nu det blir farligt på riktigt eftersom krop­pen tvingas absorbera mer psykisk energi än vad som är hälsosamt över tid. Det frestar på att hantera ständiga påslag med bland annat förhöjda nivåer av stresshor­moner som i sin tur påverkar bland annat blodtryck, puls och blodsockernivåer.

Kraften i händelser på liv och död tycks kunna släcka den sista gnuttan av självomsorg för den som redan bär på en otrygg anknytning när man exponeras för en situ­ation där livet är hotat. Det är min personliga erfaren­het. Tack och lov har jag också erfarenhet av att genom professionell hjälp återupprätta min inre trygghet och förmåga till självomsorg. En viktig sak att nämna i sam­band med detta är att den terapeut som hjälpte mig inte har militär bakgrund. Terapeuten har däremot gedigen kunskap om trauma och förmågan att förstå och sätta sig in mitt perspektiv trots att jag berättar fasansfulla saker. Häri ligger nyckeln. Att någon förstår vad jag upplevt och som vet hur man återupprättar tryggheten. Jag skulle behöva leta länge om jag skulle hitta en legi­timerad terapeut eller psykolog som också tjänstgjort som ytbärgare. Tack och lov behövdes inte det.

Jag vill passa på att för tydlighetens skull nämna att en individ aldrig väljer sitt anknytningsmönster. En otrygg anknytning är resultatet av bristande omsorg och detta kan ett barn förstås aldrig ställas till svars för. Att däremot som vuxen ta tag i sitt anknytningstrauma och söka professionell hjälp anser jag däremot tillhöra det individuella ansvaret (i synnerhet om det får upprepade negativa konsekvenser för individens liv och relationer) och att tillhandahålla hjälpen ser jag som ett självklart samhällsansvar på samma sätt som det är självklart att ett brutet ben gipsas. Jag nämner detta eftersom jag om en stund kommer att skriva några rader om skuld och skam kopplat till potentiellt traumatiserande händelser.

Utöver en lång och mycket plågsam fight mot kroppsliga symptom finns det ytterligare en konsekvens av PTSD som det talas alldeles för lite om. Jag talar om upplevelsen av extrem känslomässig (outhärdlig) smärta i kombination av mental isolering (upplevelsen av att ingen förstår, ser, hör, tror på mig eller kan hjälpa mig vilket är en allt för vanlig missuppfattning när man bär på PTSD i full blom). Jag talar om att leva i avskild­het från sitt autentiska jag och den totala upplevelsen av övergivenhet. Att sakna den inre kontakten ställer till med enorma relationella problem enligt min erfaren­het. Dels bär man på upplevelsen av att vara värdelös, dels bär man på en enorm misstro. Man räknar med att förr eller senare bli sviken och man tror också att en hjälpande välmenande hand alltid döljer en kniv redo att attackera ens rygg när man minst anar. Man litar inte på någon, inte ens på sig själv. Med dessa förut­sättningar blir relationer ofta villkorade och inte säl­lan havererar relationen förr eller senare kopplade till upplevelser av svek, skam, skuld och hopplöshet. När relationen till sig själv havererar tar många drabbade sitt liv.Det finns en klar överrepresentation av suicid blandindivider med PTSD. Att jag lever, inte missbrukar ochär kapabel att skriva dessa rader beror på att jag hadeturen att få rätt diagnos och professionell hjälp i tidi samband med att jag kollapsade några år efter minvärnplikt.

Nyligen hörde en vän av sig om en tidigare text (antologin ”Resan hem efter insats – Från PTSD till moraliska skador”) där jag beskriver en specifik hän­delse med koppling till PTSD och när han omsorgsfullt ställde mig frågan ”varför har du inte berättat det här för mig?”, gav jag honom omedelbart det enda möjliga svaret: ”för att jag inte har kunnat”. Min upplevelse är att så länge stresspåslaget pågår så når inte minnen vårt medvetande och svåra händelser blir därmed omöjliga att beskriva eller bearbeta. Min erfarenhet är att obe­arbetade känslor med koppling till trauma blir till en toxisk cocktail som påverkar livet extremt negativt och det pågår tills nervsystemet ”förstår” att faran är över.

Hur förklarar man då för ett nervsystem att faran är över? Att drabbas av PTSD kan liknas vid att ofrivil­ligt hamna i en torktumlare. Tankar hjälper inte. Löften om förändring går inte att verkställa. Man sover inte bra i en torktumlare, det säger sig självt. En riktigt gif­tig ingrediens kopplat till PTSD-problematiken är att man har gett upp hoppet om att det finns andra männ­iskor som kan hjälpa en ur situationen. Då låter det både lockande och rimligt för den drabbade att med hjälp av intellektet och löften om förändring komma ut ur påslaget. Du anar vart jag är på väg. Du och jag sitter inte i en torktumlare just nu. Vi förmår att be­trakta problemet från utsidan och visst känns det själv­klart, visst springer vi fram till torktumlaren, stänger av den, sliter upp luckan och drar vår medmänniska ut ur helvetesmaskinen? Detta är det enda rimliga för dig och mig som står utanför torktumlaren. Det är en totalt främmande tanke för den som är fast i PTSD-loopen. Så det första steget mot en lösning på PTSD är alltså en medmänniska som ser vad som pågår och som är kapabel att agera. Alltså någon med förmågan att ta oss till en trygg plats och jag talar inte om vil­ken medmänniska som helst. Jag talar om en person som har utbildning, erfarenhet och tillgång till metoder som är särskilt utvecklade för att behandla PTSD. Även om den som behandlar är utbildad och väl rustad för uppdraget gällande sin egen emotionella kapacitet så behöver också kroppen och nervsystemet beröras för ett lyckat behandlingsresultat och det är här som metoder­na kommer in i bilden. Hjärnans plastiska förmåga är fantastisk. Det går att förändra gamla ”kopplingar” och på så sätt återfå funktioner och kontakten med sig själv.

För egen del har jag upptäckt att tillit till den som behandlar mig är helt avgörande för om jag ska våga närma mig en metod. Därför får det ta tid. Behandling av djupa sår tar tid men den innehåller också plötsliga insikter om förbättringar längs vägen. Jag minns till ex­empel när jag konstaterade att jag inte längre drömde mardrömmar och inte längre vaknade genomsvettig med ett ryck. Det hände dessutom ganska tidigt i pro­cessen när jag fick hjälp som fungerade. Vilken lättnad! Det gav mig så mycket lugn och motivation att fort­sätta.

Den känslomässiga avskildheten jag talade om tidi­gare för med sig en mycket plågsam konsekvens och det är oförmågan att processa känslorna som kommer efter en potentiellt traumatiserande situation. När man försöker att processa händelsen tar rädslan över och ta­lar vi om händelser på liv och död, tycks det inte finnas någon övre gräns för hur rädd man kan bli. Ett av psy­kets sätt att hitta en förklaring till ångest och rädsla är att individen tar på sig skulden för det inträffade trots att man omöjligt kan styra över allt som sker. Efter 1992 utvecklades en ”kronisk” känsla av skuld i mig som för en utomstående ter sig fullständigt absurd. Jag gjorde min värnplikt i en tid när försvaret monterades ned och även min flottilj drabbades av detta. Försvarsmakten var en betydande arbetsgivare på orten och när flottiljen försvann drabbades hela samhället ekonomiskt. Husen blev närmast osäljbara och för den som ville arbeta vi­dare inom Flygvapnet återstod ingenting annat än att sälja sin bostad med förlust, riva upp sitt liv, sin familj, den sociala tryggheten och mot sin vilja börja om nå­gon annanstans.

Mellan 1992 och fram till 2016 levde jag i hemlighet med övertygelsen om att nedläggningen av flygflottiljen var mitt fel. Jag vet, det låter helt galet det jag skriver och det tycker jag också, numera. Så länge som PTSD:n och stresspåslaget höll mig i sitt grepp var denna full­komligt absurda ”sanning” fullständigt verklig för mig och jag hanterade dagligen detta faktum. Jag kopplade nedläggningen av flottiljen till ett av uppdragen där två unga människor dog och gjorde mig själv ansvarig för deras död och konsekvenserna av en nedlagd flygflottilj. Händelsen har varit så ohanterlig för mig att mitt enda sätt att hantera den på har varit att acceptera att det var mitt fel. Att nedläggningen var ett politiskt beslut kunde jag inte se. Först efter 2016, när jag äntligen fick hjälp ut ur PTSD:n, kunde jag se att jag i alla stycken under uppdraget hade agerat fullt ut som jag skulle och att det fanns omständigheter som jag omöjligt kun­nat påverka men som jag ändå tagit ansvar för då min förmåga att sortera ut händelseförloppet fram till 2016 varit obefintlig.

Det fanns en person som försökte nå mig där 1992. Ett av mina befäl anade något. Jag minns att han börja­de fråga mig hur jag mådde efter sjöräddningsuppdraget med dödlig utgång. Kanske såg han något i min blick, kanske noterade han att jag började använda handskar inomhus för att hantera kylan från adrenalinpåslaget i händerna. Jag upplevde hans ständiga frågande som ir­riterande. Nu när jag har distans till händelsen och inte längre är rädd, förstår jag att frågan skrämde skiten ur mig. Han visade mig genuin omsorg men jag var inte där. Jag kunde inte ta emot signalen. Ett tydligt exem­pel på när ett nervsystem som blir kvar i rädsla block­erar vägen för omsorg. Det man behöver allra mest är det man upplever som allra mest skrämmande – en av många förödande konsekvenser av PTSD.

Kontaktförsöken från mitt befäl gjorde ändå skill­nad. Det visade sig långt senare när jag tack vare terapin började kunna sortera mina minnen och upplevelser av svåra händelser. Trots det svåra läget fanns det en per­son som inte övergav mig och för detta har jag känt en enorm tacksamhet under min läkningsprocess. Perso­nen som försökte att nå fram till mig omkom några år senare när en helikopter havererade. Jag minns min impuls att vilja åka ner och leta efter mitt befäl där i vattnet trots att jag visste att det var för sent och trots att jag rent intellektuellt förstod att det var bortom rim­lighetens gräns. Förnuft och känsla hänger sällan ihop. Särskilt inte om PTSD härjar fritt i en människa. Dä­remot verkar gemensamma erfarenheter på liv och död skapa relationella band som saknar motstycke.

En effekt av terapi är att jag lärt mig att känna och identifiera mina behov. För mig finns det numera ing­enting viktigare än att ta mina behov på allvar och verkställa därefter. År 2018 upplevde jag ett nytt och för mig oväntat behov. Jag behövde en ritual. Jag behövde lämna skammen och skulden ifrån mig. Bokstavligen och för gott. Jag var redo att berätta för mig själv att faran var över, att jag inte var skyldig för sådant som jag omöjligt kunnat påverka och att jag inte hade något att skämmas över.
Jag bestämde mig för att göra långtur på min moped och via båt ta mig till fyren på Stora Karlsö utanför Gotland. Med mig hade jag en liten text som jag hade skrivit till mig själv, mina musiklurar och en låt som va­rit med mig länge. Högst upp i fyren såg jag ut över ett glittrande hav, läste upp texten och lyssnade samtidigt på låten. Varma omsorgsfulla tårar från decennier av avskildhet fick äntligen flöda fritt. Nu blev det möjligt för mig att omfamna all sorg som jag så länge förnekat och varit så rädd för. Nu kunde jag sörja de omkomna, deras utsatthet, min utsatthet, alla mina relationer som havererat längs vägen, saknaden, förlusterna, sveken och allt som inte blev som jag hoppats. När sorgen får flöda fritt finns det ingen plats för skuld och skam. Efter tårarna blev det också möjligt för mig att känna vrede och ilska över saker som hänt och till slut dök två av mina absoluta favoritkänslor upp – tacksamhet och förundran.

Jag lever. Jag fungerar. Jag har det bra. Jag har två obeskrivligt fina barn (numera unga vuxna) och en ma­kalös fru som har stått vid min sida från kollapsen när jag inte längre förmådde att trycka undan känslorna och hela vägen fram till idag. Jag begriper ibland inte var hennes tålamod kommer ifrån. För mig har det va­rit viktigt att inte belasta min fru och ofrivilligt göra henne till terapeut. Jag har inte berättat för henne om allt fasansfullt jag har upplevt under min tid som yt­bärgare men hon vet en del. Mina barn känner till att deras pappa har varit med om svåra saker, att jag har sökt hjälp och att jag idag mår bra. Jag har velat skydda min familj från detaljer som inte på något sätt skulle berika vår relation. I stället har jag använt mig av en professionell terapeut som med hundraprocentigt fokus har kunnat koncentrera sig på att hjälpa mig igenom fullständigt ofattbara händelser. Min terapeut vet allt. Min fru har uppmuntrat mig att söka hjälp, stöttat mig och samtidigt varit tydlig med sina gränser. Jag har många gånger förundrats över hennes förmåga till stöd och empati. Tacksamheten är enorm. Jag har fina om­sorgsfulla vänner och en tillvaro som skänker mycket mening och glädje.

När jag skriver den här texten är det återigen sommar och jag är tillbaka på Stora Karlsö. Nu är jag inte här för att lägga något ifrån mig. Nu är jag här för att jag fullkomligt älskar den här platsen. Fågellivet på ön är så intensivt att det kräver tillvänjning. Inom några veckor föds tusentals sillgrisslor här. När äggen är kläckta bör­jar mamman att uppmuntra sitt barn att hoppa från den fyrtio meter höga klippan. Trots att ungen tack vare sitt brosk är byggd för att klara detta ”leap of faith” be­hövs också pappans uppmuntran och försäkran om att det kommer att gå bra. Han ligger i vattnet och lockar med trygghet och mat. För mig blir detta skådespel till en reflektion av trygg anknytning. Föräldrarna guidar genom sin erfarenhet och omsorg barnet ut i livet så att nytt liv kan växa sig starkt och säkra överlevnad. Mer­parten av ungarna klarar sig. Det är förenat med både risker och skydd att födas på fyrtio meters höjd.

Det börjar bli dags för ett dopp här ute. Det händer att jag möter sälar under mina simturer.

Jag tittar upp mot fyrtornet. Där står mitt 21-åriga jag och vinkar. Dagen till ära har han sin flygoverall och sin orangefärgade halsduk på sig. Det är lugnt i hans nervsystem och jag gläds åt hans stolta hållning. Innan badet ska jag ge den här killen en kram så att han aldrig någonsin glömmer att jag vet att han gjorde allt och lite till.

Referenslitteratur

Bessel Van Der Kolk, Kroppen håller räkningen (The Body Keeps the Score), 2021.
Anders Broberg, Pehr Granqvist,Tord Ivarsson, Pia Ris­holm Mothander, Anknytningsteori – Betydelsen av nära känslomässiga relationer, 2006.

Christian Malmsten