Under ett besök på Enköpings Soldathem i början av juni blev det tillfälle att sitta ner med en kaffe och prata om vardagen på soldathemmet och föreståndarens roll med både utdelning och utmaningar. Ulrika Möller har varit föreståndare i Enköping sedan 2019.

Hur ser din bakgrund ut? Vad gjorde du innan du landade på soldathemmet?

Jag är utbildad inom hotell- och restaurang och har bland annat jobbat som husmor inom Svenska Kyrkan i 15 år. Där handlade det bland annat om att skapa trivsel och hemkänsla i församlingshemmet och att få saker att fungera, något jag så klart har stor användning för även här på soldathemmet. Sedan har jag även byggt på med kurser inom projektledning och marknadsföring.

Finns det någon typisk arbetsdag på soldathemmet, och hur ser den i så fall ut?

Den börjar ofta med att jag plockar i ordning efter kvällen innan. Soldathemmet är öppet alla dagar 06.00 – 22.30 men inte alltid bemannat, så det kan se ut lite hur som helst morgonen efter. Litet som efter en fest, det kan vara högt tryck av besökare även när det är obemannat. Men två kvällar i veckan är jag på plats, och en av dessa har vi ljusandakt i andaktsrummet tillsammans med regementspastor Jimmy Werf.

Sedan handlar dagen mycket om att helt enkelt bemanna, vara på plats, brygga kaffe och fixa fika. Ofta blir det en rusning direkt efter lunch och en efter middagen som serveras redan kl 16. Alla vill ha kaffe och hänga en stund. Sedan under kvällen är det för det mesta lugnare.

Ofta har jag en plan för dagen, men den omkullkastas lätt då saker dyker upp. Plötsligt måste man åka in till stan för att fixa något akut inköp eller annat, eller att det dyker upp någon värnpliktig som är ledsen och behöver prata. Då får ju det gå före.

Vad skulle du säga är det roligaste med jobbet?

Det är förmånen att få jobba med alla dessa unga människor och se dem växa. Man får följa dem i utvecklingen genom allt de går igenom med val som ska göras, världsläget och allt som värnplikten innebär. Jag känner mig ofta stolt över dem.

Och hur ser utmaningarna ut?

Det svåraste är att räcka till. Till exempel får jag alltid önskemål från varje värnpliktskull om kurser för att ta MC-kort eller jägarexamen, men det har hittills varit svårt att hinna med. Svårigheten är inte att hitta på saker, utan att hinna genomföra dem. Det finns så mycket roligt att göra att det blir som en honungsfälla. Det blir lätt att lova saker, men sedan måste man orka och hinna också.

Tack och lov har jag turen att ha jättebra stöd från regementsledningen. Jag har blivit ett känt ansikte här och är det något är det bara att knacka på hos dem, och de tittar in här också ibland.

Kan du minnas några speciella händelser eller tillfällen där din/soldathemmets roll känts extra viktig?

När livet har skavt och man har haft samtal. Ofta kan det handla om vägval och vart man vill i livet, man blir lite av en syokonsulent. Man har också fått förklara att saker och ting inte alltid behöver bli som det var tänkt från början.

Det kan också handla om relationer och inte minst den till föräldrarna. Då är det bra att själv vara förälder så att man kan förklara hur en tjatig morsa tänker. Man blir något av en extramamma, som både säger åt dem att ta ned fötterna från bordet och delar ut kramar.

Ibland blir det lite komiskt. Som när det skulle tillverkas Paracord-armband och jag varnade för limpistolen som kan bli fruktansvärt varm och fick svaret ”Snälla Ulrika, via använder skarpa vapen. Vi skjuter med AK 5:or”.

Varför är soldathemsverksamhet viktig?

Vi blir motvikten till det militära utanför. Det behövs ett ställe där man bara kan få slappna av och vara. Vi finns där som civila personer som ändå är väldigt bekanta med den militära miljön. Man har sett flera kullar gå igenom mer eller mindre samma saker. Hela teamet med soldathemsföreståndaren, regementspastorn, värnpliktskonsulent och psykolog bildar tillsammans en trygg bas.