Dra ned på åtagandena för att man passerar 90-strecket? Inte om man är Anne-Charlotte Leijon. Vid 90 år fyllda är hon vice ordförande i Soldathemmet vid Livgardets styrelse, sitter i kyrkofullmäktige i Solna samt är aktiv inom Rotary och Odd Fellow. För ett antal år sedan satt hon också som ordförande i Svenska Soldathemsförbundets styrelse, en tid vi fick möjlighet att prata om i samband med ett uppvaktande i efterskott hemma i lägenheten i Solna.

 

Hur ser din historia inom Svenska Soldathemsförbundet ut?

Det började under tiden som jag jobbade som kyrkvärd i församlingen i Skärholmen. En dam i församlingen var jobbade inom Soldathemsförbundet, och hon frågade om jag ville sitta med i styrelsen för Soldathemmet vid Livgardet. Jag tyckte att det soldathemmen gör är viktigt, så jag tackade ja. Så småningom blev jag även invald i förbundets styrelse. Först som vice ordförande, sedan när ordförande slutade fick jag frågan om jag ville ta över. Jag blev den första och hittills enda kvinnan på denna post.

Hur har arbetslivet och det ideella engagemanget sett ut i övrigt?

Efter studenten började jag läsa matte och kemi. Jag fick sedan arbete på LM Ericsson och jobbade där i cirka 7 år. Det var också där jag träffade min blivande man, som jobbade på samma avdelning. Efter det kom barnen, och medan jag var hemma med dem började jag studera lite juridik, men det var kämpigt när man hade små barn. Jag fick aldrig någon jur. kand., men hann dock lära mig mycket som jag haft användning för i livet.

Jag har alltid gått i kyrkan, från det att jag var 4,5 år. Jag växte upp mitt emot Gustaf Vasa kyrka, så det var dit vi gick när jag var liten. Efter en begravning övertalade jag mina föräldrar att få gå med på högmässan, men de trodde inte att jag skulle klara av att vara tyst. Men det gjorde jag, jag sa inte ett ord utan satt som ett ljus, och efter det fick jag börja gå i högmässan. Där fick jag också frågan om jag ville gå i söndagsskolan. Jag provade det en gång, men tyckte inte alls om det, jag föredrog predikan. Jag fortsatte i stället gå i högmässan, och såg till att alltid ha med mig 20 öre till kollekten, det var väldigt viktigt för mig.

Jag konfirmerade mig i Matteus församling, och tyckte väldigt mycket om det. Jag minns att vi hade storförhöret lördagen innan konfirmationen, där jag fick frågan vilken psalm jag gillade bäst. Nu kommer jag inte på vad just den psalmen heter, men jag kunde läsa upp hela utan till, från början till slut.

Sedan var det mycket annat några år, med studier och jobb och annat, så det blev mer sporadiskt att gå i kyrkan. Efter jag gift mig flyttade vi till Sätra och då började jag gå i Bredängs kyrka, och även att jobba som kyrkvärd där. Det var väldigt roligt, jag tyckte mycket om att få läsa texter. Jag fick med tiden även vara med och utbilda nya kyrkvärdar.

Jag var kyrkvärd i totalt 56 år. Under denna tid var jag bland annat även aktiv i det politiskt obundna partiet ”För kyrkans framtid”, samt började arbeta för SFRV (Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet) med Kyrkomötet, där jag kom att stanna fram till pensionen. Jag blev så småningom även fackordförande.

Under tiden som jag arbetade i Uppsala började man också låta kyrkvärdarna vara med och dela ut nattvarden. Redan som liten tyckte jag det såg fantastiskt ut att få vara med och dela ut nattvard. Den första präst jag jobbade med i detta var ärkebiskop Gunnar Weman, som nyligen gått bort. Han var verkligen en underbar och snäll människa.

Om man ser tillbaka på din tid inom Svenska Soldathemsförbundet, vilka frågor har du tyckt varit extra viktiga?

Till en början handlade det mycket om att få in pengar för att kunna bedriva vår verksamhet. Redan som vice ordförande började jag gå till Riksdagen och ansöka om mer medel. Jag ville prata med ÖB och andra beslutsfattare så att de förstod varför vi behövde mer. Jag tog med mig dåvarande generalsekreterare och fick möjlighet att prata i Riksdagen. Vi fick berätta om SSHF och vad vi gjorde, och sedan kom en massa frågor om vår verksamhet som jag och generalsekreteraren hjälptes åt att besvara.

Soldathemsförbundet började göra mer och mer, uppdraget utökades. Dels anordnade vi veteranträffar, dels började vi under den här tiden jobba med familjerna till soldater som gjorde utlandstjänst. Vi anordnade träffar och middagar för de hemmavarande familjerna och det märktes att det fanns ett stort behov av detta. En grupp från soldathemsförbundet åkte till Kanada och fick se hur man jobbade med familjestöd där, och vi utvecklade sedan vårt stöd med influenser därifrån.

Vi hade även mycket kontakt med Polen för att hjälpa dem att komma igång med soldathemsverksamheten. Vi var några stycken som åkte över dit i samband med att det första soldathemmet öppnade. Det var roligt att se hur lyckliga de var över att ha någonstans att hålla till när de var lediga.

Jag upplevde att soldathemmen blev viktigare och viktigare. De blev ett andra hem för de värnpliktiga, någonstans att vara när de hade kortare ledigheter och inte hade tid att åka in till stan. Även samarbetet med regementsprästen var väldigt viktigt.

Generellt var det en väldigt rolig tid, att vara ordförande för förbundet.

Är det några speciella möten som du minns extra väl från tiden inom förbundet?

Dels när vi deltog i Folk och Försvar, där hade vi många viktiga samtal. Och så minns jag mycket väl regementschefen på Livgardet när jag började, en rysligt trevlig och engagerad man. Han kom på alla våra sammanträden och ville jobba för soldathemmets sak. Han förstod vikten av det vi gjorde.

Sedan är Marianne (Kjellberg) som är föreståndare på Soldathemmet vid Livgardet en fantastisk person, liksom hennes företrädare, enormt duktig på det hon gör. Hon har bland annat instiftat Soldathemspriset, där soldaterna får nominera kollegor som arbetat på ett föredömligt sätt och gjort bra saker för kollegorna. Det har jag varit med och delat ut många gånger.

Jag kommer även att tänka på Karl Andersson, som var kommendör inom marinen och senare satt i styrelsen för Karlskrona Soldathem. Han spelade en viktig roll i samband med att den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden 1981. Bland annat var han förhörsledare när befälhavare och besättningen på ubåten förhördes.

Vilka frågor skulle du säga är viktiga framåt när det gäller soldathemsverksamheten?

Soldathemmen blir bara viktigare och viktigare när omvärlden blir farligare. De hjälper till att öka sammanhållningen mellan värnpliktiga. Och så det att det finns en fullvuxen person som man kan vända sig till i alla lägen. Telefoner och datorer i all ära, men ibland är det viktigt att träffas på riktigt. Att kunna få prata om vad som helst och veta att det stannar där.