Vägen från ätstörningar
Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Vägen från ätstörningar

Jonathan Ekblad gick för några år sedan igenom en svår tid, då han drabbades av ätstörningar. I följande bloggpost skriver han om vår rädsla för att avvika från normen, i hans fall, att ha ätstörningar och känna sig skamfylld och maktlös. Jonathan kunde dock ta tillbaka den makten. Idag är han helt frisk, och har länge varit verksam som volontär för organisationen Frisk och fri. I en hoppfull text betonar han hur hjälpen finns runt hörnet, om vi bara har modet att berätta hur vi mår.

 Hur mår du egentligen? *Suck*. Där kom den. Frågan. Frågan som ena halvan av mig på ett sätt ville få ställd till mig för att jag ville att någon skulle ha sett hur det stod till med mig utan att jag behövde påpeka det. Samtidigt var det frågan som andra halvan av mig bävade för på grund av att jag då visste att folk hade sett igenom min fasad (som egentligen inte var så mycket fasad) och jag skämdes något otroligt för att berätta hur jag egentligen mådde. Jag trodde inte att någon skulle förstå mig, att jag skulle bli missförstådd. Att ha den här problematiken. Visst, jag kände människor som haft detta tidigare, men aldrig hade jag helt kunnat förstå hur de kände. Det var ändå inte den huvudsakliga orsaken, utan sjukdomen i sig var den stora orsaken.

När frågan ställdes var det andra människor i närheten. Det gjorde mitt svar ganska enkelt där och då. ”Nämen, jag mår bra. Jag har inte sovit så mycket på sista tiden bara”. Det svaret kom att bli lite av mitt standardsvar för att dölja vad som egentligen hände. En standard som kom att fylla mig med ännu mer självförakt, ilska och sorg. Det var första gången jag ljög en vän rakt upp i ansiktet och tyvärr var det inte sista gången heller. Jag visste sedan tidigare att jag behövde göra förändringar och det snabbt. Jag hade berättat för min familj om vad som pågick. Det här tillfället fick mig dock att förstå min skam på riktigt, för ljuga brukade jag normalt sett inte göra, i alla fall inte på det här viset. Min ursäkt (för mig) var att det var andra människor runtom och jag ansåg att de inte hade med detta att göra. Hade jag svarat ärligt på frågan hade mitt svar blivit:

”Jag mår helt åt helvete. Jag har fått ätstörningar. Jag har inte haft det särskilt länge, men det känns inte alls bra. Jag fungerar inte som vanligt längre och jag känner att hela min värld just nu håller på att rasa ihop. Jag orkar inte mer. Snälla, hjälp mig.” Men skammen tog överhanden. Jag var rädd för att visa att jag hade problem och framför allt problem av det psykiska slaget. När det kommer till mina ätstörningar var jag rädd för hur folk skulle reagera, skulle de tycka jag var konstig eller kanske rent av bara döma ut mig!?

Alla dessa känslor som jag precis har nämnt tror jag är väldigt vanliga hos personer som mår psykiskt dåligt. Ändå är vi rädda för att det ska ses som något ”abnormt”. Detta trots att vi blivit bättre på att prata om det i samhället. Sen kan vi ställa oss frågan vad som klassas som abnormt. Söker du på vad abnormitet betyder står det ”avvikelse från det normala”. Jag tror att en stor anledning till att saker ses som abnorma är att vi som människor inte vet hur vi ska hantera detta. Vi är inte tillräckligt bekväma ännu, vilket gör att vi som medmänniskor lätt slår det ifrån oss. Mitt tips: Sluta med det. För i slutändan är det så att fler och fler drabbas av den psykiska ohälsan på ett eller annat sätt och faktum kvarstår att det skapas fler och fler metoder för att bota detta, as we speak. Och i slutändan är det faktiskt såhär: Vi kan hjälpa till att ändra normerna. Detta genom att prata ännu mer om det som är ovant och obekvämt.

Jag skämdes för att prata om mina ätstörningar och i slutändan skämdes jag nog lika mycket för att jag skämdes. Jag var väldigt selektiv till en början med vilka människor jag berättade för hur jag mådde och vad jag hade gått igenom. När allt kommer till kritan är det inte det jag begär av er som läser detta heller. Ni behöver inte skrika ut alla era problem till hela världen (även fast jag själv valde att göra det, jag kommer till detta). Det viktiga är att ni känner er bekväma i det beslutet och att ni fattar beslutet utefter vilja och inte på grund av skam.

Min referens i det här fallet är mina tidigare erfarenheter av ätstörningar. Applicera dessa känslor på vilket psykiskt tillstånd som helst. Jag vågar påstå att alla människor vid något tillfälle har skämts för hur vi har mått på något sätt. Det är samtidigt inte särskilt svårt att förstå. Jag upplever det som att vi indirekt matas med idéer som att ”Vi ska vara tysta och starka”, eller att ”Det är fegt att be om hjälp”.

Som sagt, jag skämdes jättemycket och jag vet att jag inte varit ensam om det. Samtidigt visade det sig att alla hjärnspöken jag tidigare nämnde var just hjärnspöken. De fanns inte på riktigt. De jag berättade för var väldigt stöttande och förstående. Skulle det sedan visa sig att det finns läsare som har blivit utdömda av någon, då är det den dömandes förlust, inte er. Det är modigt att be om hjälp och det är modigt att prata om sina svårigheter, för då kan du också få den hjälp du behöver.

Jag nämnde tidigare att jag skrek ut min historia till hela världen (i alla fall Sverige). Jag gick i behandling för mina ätstörningar och blev frisk från dem. Jag började sedan arbeta volontärt inom Frisk & Fri med dessa frågor för att jag ville öka kunskapen kring det. Dock var jag samtidigt lite selektivt öppen med vilka jag berättade för. Skammen fanns omedvetet kvar lite grann (samtidigt som det inte är det första du behöver inleda en konversation med).

För ca 4 år sedan fick jag frågan om jag ville skriva ett debattinlägg för en tidning gällande hur det var att vara man med ätstörningar. Då funderade jag en god stund, mycket på grund av vetskapen av att då skulle människor (hela Sveriges befolkning) känna till hur jag hade mått, vad jag gått igenom osv. Efter en stund slog det mig dock att ”Detta handlar inte om mig längre. Det handlar om hur jag kan hjälpa andra, män som kvinnor att våga be om och att söka hjälp”.

Det inlägget gjorde att jag inte skämdes längre, jag var helt öppen med mina tidigare problem och det känns så bra. Min erfarenhet är att människor i din omgivning tar emot nyheterna bättre än vad vi själva tror och att genom att prata om vad som är våra utmaningar kan vi således också hjälpa varandra. Både inom och utanför de sammanhang vi befinner oss i. Genom att prata hjälper vi också till att bryta normen. Detta kan av förklarliga skäl kännas nervöst, men kom ihåg att vår bekvämlighetszon inte alltid varit vår bekvämlighetszon. De saker vi idag är bra på/tycker är roliga lärde vi oss genom att testa dem dvs gå utanför den ursprungliga bekvämlighetszonen. Samma sak gäller när det kommer till att prata om det som är jobbigt/obekvämt. Och kom ihåg: Zlatan började i knatteskolan, han också!

Referens på Abnormitet: https://www.synonymer.se/sv-syn/abnormitet

Dela på Linkedin