Vad ska vi göra med alla snatterier?
Anonym skribent
Anonym skribent
Svensk polis med mångårig insatserfarenhet från polisens utlandsstyrka.

Vad ska vi göra med alla snatterier?

Efter min ett år långa insats i X-landet, som inföll direkt efter landets bräckliga självständighet, kom jag hem i slutet på en vecka och återupptog mitt gamla jobb som närpolis följande måndag. Alla former av hemkomstprogram saknades på den tiden. På morgonen hade vi som vanligt utsättning och rekapitulering av vad som hänt under helgen. Min spaningschef, en på alla satt bra och hygglig person, ondgjorde sig då starkt över alla de snatterier området drabbats av den senaste tiden, med följden att jag reser mig upp och går samtidigt som jag säger. ”Är snatterier det enda du kan prata om, hela världen brinner och det enda du har att prata om är snatterier”. Sedan har vi ett snack, och det gick bra en månad till då jag fortsatte att jobba på som vanligt, men sen gick jag ganska rejält in i väggen och blev sjukskriven i ett halvår. En läkare diagnostiserade mig med PTSD.

För mig blev kontrasten mellan situationen på en enormt utsatt plats som behövde all hjälp i världen, och de uppgifter vi såg som problematiska hemma alltför stor. Och jag förstod egentligen inte först hur illa det var, innan det var dags för återbesök hos läkaren en månad senare. ”Jag kan ju inte jobba, jag kan ju knappt gå ur sängen” slog det mig då. Jag var riktigt illa däran och plågades av funderingar kring vad jag gjorde, och vad som hände i världen.

För mig var den främsta påverkansgraden min egen känsla av otillräcklighet inför situationen i X-landet, och att jag tyckte så väldigt synd om människorna jag mötte där. Som levde i en tillvaro präglad av svält och ond bråd död, där ett människoliv inte var värt knappt någonting. Jag grubblade mycket på varför vår värld är som den är, och det gör jag fortfarande. Varför vi inte kan hjälpa och ta hand om varandra? Varför kan inte dom rika länderna göra något? Vad är det som gör att just de här länderna inte ska ha något? Varför kan vi inte rätta till Afrika? Jo för att det är så mycket naturrikedomar de rika länderna vill åt. Varför har vi mobiltelefoner och elbilar? På grund av att barnen i Kongo lever i koboltgruvorna och knackar ut de här små kiselgrejerna till oss så att vi kan ha en elbil som vi alla ska ha, för att vi ska kunna känna oss så bra, och vara så miljövänliga eller vara uppkopplade på våra mobiler dygnet runt. Vi tänker inte på vad det är som gör att vi kan ha den där tekniken eller känslan av att göra något bra.

Jag fick stöd av min läkare att gradvis komma tillbaka till jobbet och fungera ”normalt”. Mycket handlade om att acceptera att jag ju hade ju gjort det jag kunde göra, och att just jag inte kunde göra mer. Jag kunde inte ändra på livet i X-landet. Jag fick bidra med den lilla del jag kunde. När jag senare under min karriär innehaft andra befattningar i FN-organisationen, har jag alltid försökt att tänka när jag tittar på en skrivelse: vad är det vi ser framför oss? Är det ensamma mamman i flyktinglägret? Kommer det här dokumentet hjälpa henne? Är det för hennes skull vi slåss, eller är det för något annat? FN är så stort.

Min läkare sa till mig, ”du är inte den första jag träffar som kommer hem efter andra, tredje, kanske fjärde missionen och upplever att du inte är tillräcklig”, men han hade inte något annat namn på det än PTSD.