”Kulorna viner kring helikoptern när vi går ner för landning. Mot oss kommer en familj springande. De är helt nakna. Ett av barnen. En pojke. Slänger sig runt min midja och klamrar sig fast. Han vägrar att släppa. Vi lyckas få in hela familjen snabbt i helikoptern och lyfter. Beskjutningen fortsätter när vi lämnar området, men vi lyckas med vårt uppdrag att rädda familjen från en trolig död.”

Stig von Bayer var en av dem som tjänstgjorde i Kongo under Bataljon XX och under bataljonens återträff i Skillingaryd berättar han om sina upplevelser.

Jag hade fått en inbjudan av Kongoveteranerna om att delta under återträffen för att berätta om det anhörigstöd som i dag erbjuds våra veteraner genom Svenska Soldathemsförbundet och om hur Skövde Soldathem arbetar med veteran- och anhörigstöd. Det blev en helg med många samtal, minnen och skildringar. Men också en upplevelse av fin gemenskap, sammanhållning, värme och glada skratt.

Under vistelsen i Skillingaryd besöker vi bland annat FN-Veteranmuseet. Vid första ögonkastet skulle nog de flesta se platsen som ganska tråkig. Bara en massa böcker och dokument. Men för de som gjort utlandstjänst och hittar material från sin insats är platsen en minnesbank. Tillsammans med dessa historieberättare blir vistelsen där en intressant historielektion för mig. När några av dem hittar ett antal nummer av Djungeltelegrafen från sin tjänstgöringstid vaknar minnen till liv. Djungeltelegrafen var ett månadsbrev som då skrevs och delades ut i insatsområdet nere i Kongo. Ett dokument sticks i min hand. Det är avskedsbrevet från det befäl som gruppen hade innan de lämnar sin tjänstgöring i Kongo. Jag läser texten och mina ögon fylls med tårar.

”Ni kom ner bleka av vintermörkret, mitt under pågående strid. Motståndarnas granatkastareld och öronpinande skott från FN-karbiner blev Er välkomstsalut. Rekordregn, de värsta i Katangas historia, sköljde oavbrutet över Er i takt med fiendens eld. Väntan under mörka nätter…Så plötsligt de äckliga, dova dunsarna från granatkastarnas pjäsplatser. Så småningom viner det i luften och bröstkorgen kramas av tunga granatkastarnas brisader. Ett rop: ”Var det någon som blev träffad?” Samma oroliga fråga varje gång”.

Texten gör ett djupt intryck. Brevet är inte särskilt långt, men det behövs inte fler ord där och då. De som var där vet innebörden. De känner upplevelsen än i dag. De minns, de känner och de berättar. Jag får ta del av berättelser. Några är tunga, men det finns också många minnen som berättar om gemenskap, sammanhållning, tillit och upplevelser utöver det vanliga.

Stig von Bayer berättar om sin tjänstgöringstid under återträffen. Han växte upp i Kongo då hans föräldrar arbetade som brobyggare innan kriget bröt ut. Han behärskade både franska och swahili och detta faktum gjorde att han bland annat fick en mycket viktig roll som tolk under sin tjänstgöringstid. Stig har vid många tillfällen delat med sig av sina upplevelser. Han berättar för oss om flyktinglägret och om bristen på mat där. De flesta flyktingarna var magra och eländiga, men det fanns de som var betydligt mer välmående. Det förekom kannibalism i lägret och i den närliggande byn försvann flera hundra människor som blev mat åt flyktingar. Det gick så långt att de tjänstgörande soldaterna fick hämta mat i ett angränsande land för att få stopp på kannibalismen i lägret. Tre svenskar försvann och två av dem har med stor sannolikhet blivit uppätna, berättar Stig. Flera av de övriga veteranerna nickar och har hört om händelsen.

Flera veteraner berättar om hur tjänstgöringen har påverkat deras liv. Ordet som jag tar fasta på är medmänsklighet. Många av dem har ägnat flera år av att på olika sätt hjälpa andra människor. Någon berättar om sitt arbete med att transportera hjälpsändningar till avlägsna platser, någon om ekonomiskt bidrag till en sinande brunn i en avlägsen by i Kongo osv. Några bär på otäcka minnen där mardrömmar fortfarande väcker dem om nätterna. Några bär på minnen som fortfarande inte går att berätta om. Det är minnen som är för svåra att väcka upp. De stannar i själen för alltid och så får det bli. Det är för länge sedan och är för smärtsamt att väcka upp.

När Kongoveteranernas tjänstgöringstid var över skriver befälet i Djungeltelegrafen en önskan om att de skulle mötas av vänlighet och leenden i sitt hemland. Så blev det inte. Kongoveteranerna vittnar istället om spott och spe. Några vittnar om hur människor med onda avsikter försökte mucka gräl med dem för att få dem att råka illa ut. Vissa fick öknamn med anknytning till deras tjänstgöring och några fick ordet barnamördare kastat i ansiktet. De kom hem helt ensamma från sin tjänstgöring. På den tiden fanns ingen debriefing och inget veteranstöd. Några av deras berättelser tolkades som nonsens eller rena lögner. Under 40 års tid fick de ingen uppskattning för vad de uträttat. Inte heller något stöd.

Jag kan inte föreställa mig vad de har gått igenom. Det kan ingen. Jag kan försöka, men jag kommer aldrig att förstå. Det går inte. Trots detta så är känslan av värme och medmänsklighet det som fyller hela helgens vistelse. Jag är tacksam för att ha fått närvara. Jag är tacksam för påminnelsen om det liv jag själv lever i fred och frihet inte är självklart. Jag är tacksam för förtroendet som jag fått. Tack Bataljon XX från Kongo för att jag fick glädjen att dela en helg tillsammans med Er. Jag hoppas att vi ses igen nästa år!

Linda Eriksson,
Föreståndare Skövde Soldathem