Dessa iakttagelser och funderingar var upprinnelsen till att jag under sommaren 2018 började titta lite närmare på hur man kunde tolka, förstå och tänka kring Bibelns krigsveteraner om dessa betraktades genom glasögon (begrepp) såsom Posttraumatiskt Stress Syndrom (eng. PTSD) och moraliska skador (eng. Moral Injury/MI). Detta gav upphov till två artiklar, som kom att publiceras i en amerikansk tidskrift 2018, och som i korthet sammanfattas här. (Länkar till artiklarna i sin helhet återfinns i slutet).
Den idé som låg till grund för mitt psykologiska tolkningsprojekt var att identifiera ett antal bibliska personer som hade en robust militär historia, vilket också inkluderade upprepade missioner och krigsinsatser. Jag ville samtidigt att man skulle kunna följa dessa karaktärer över tid, så att viktiga psykologiska skeenden skulle kunna tolkas och förstås med ett längre berättelseperspektiv för ögonen.
I första och andra Samuelsböckerna (eller snarare berättelserna), fann jag det jag letade efter. Dessa var relativt detaljrika och nyansfulla berättelser om konflikter och krig med möjlighet att följa ett flertal erfarna krigsveteraner under deras militära/civila liv. De fyra karaktärer som valdes ut och som enligt mitt menande lämpade sig bäst för en psykologisk tolkning av detta slag var; kung Saul, befälhavare Joav, kung David, och krigaren Uria. Alla ärrade krigsveteraner vars liv kom att utvecklas på olika sätt. Genom att studera det som fanns beskrivet om krigsveteranerna i berättelserna ur teoriperspektiv såsom PTSD och MI, kunde jag tolka och tänka på ett nytt sätt kring var och en av dessa veteraner.
Bland annat menar jag att kung Sauls gradvis försämrade mentala hälsa som involverade aggression, okontrollerade utbrott, depression/nedstämdhet, destruktivt beteende, paranoid misstänksamhet med mera, inte med nödvändighet berodde på att han plågades av en ond ande (som det heter i Bibeln), utan att han genom sitt liv och sina upplevelser som krigsveteran utvecklade en komplex form av PTSD. Detta allvarliga tillstånd var något Saul aldrig återhämtade sig ifrån, och hans liv slutade med att han skadad på slagfältet tog sitt eget liv. Ett skeende jag kom att tolka både bokstavligt och bildligt. Ur ett bildligt perspektiv menar jag att ”slagfältet” är en beskrivning av ett liv med komplicerad PTSD och att det i ett sådant liv finns en överhängande risk för att förlora det ”inre kriget” och begå självmord. Det är svårt att stå ensam i ett sådant tillstånd. Stöd och hjälp är nödvändigt.
Vidare vände jag ögonen mot den effektive befälhavare Joav. I hans fall argumenterar jag för att Joav kom att exponeras för en moralisk skada, när hans chef och kung (David) svek de föreställningar om det moraliskt rätta Joav fostrats i, och som också rådde i den militära kultur de befann sig i. Under en strid dödades Joavs bror av fiendens befälhavare, men Joav fortsatte strida uthålligt för att till slut befinna sig i en situation där han kunde nedkämpa den fientliga befälhavaren, men med risk att förlora många egna soldater. För att spara sina soldaters liv blåste Joav därför av den sista stridsinsatsen.
När kung David i ett senare skede förhandlade med den fientliga befälhavaren och även avsåg ingå en allians med honom, blev Joav mycket upprörd. Min tes är här att Joav kände sig sviken av sin chef i en högrisksituation på liv och död. Situationen underlättades knappast av det faktum David och Joav var släkt (och därmed också den döde brodern). Som ett resultat uppstod sannolikt en moralisk skada som aldrig läkte, där lojalitet och förtroende mellan befälhavare och kung skadades allvarligt. Kort därefter hämnades Joav detta upplevda svek genom att brutalt hugga ner den fientliga befälhavaren (och även andra personer under berättelsens gång). Hans eget långa liv i krigets tjänst slutade också det med att han själv blev nedhuggen på ålderns höst.
David i sin tur var också han en erfaren krigsveteran. Unikt för honom var att han uppvisade en speciell typ av återhämtningsförmåga (eng. resilience). Trots att han också i krigets kölvatten under kortare perioder blev nedstämd/deprimerad, fann han alltid kraft att komma tillbaka psykologiskt och själsligt. Jag menar här att Davids förmåga att ta del av och uttrycka sig genom dans, musik och litteratur, samt ta hjälp av och lyssna på andra, var väsentliga incitament till hans återhämtning och läkande. Med andra ord hade han tillgång till kulturella uttryckssätt bortom de militära, förknippade med andra identiteter som banade väg för växt, återhämtning och ny energi.
Den sista personen jag närmade mig var soldaten Uria, skicklig och erfaren. Han personifierar militär kultur och lojalitet mot de ideal som fostrat honom. Uria blev dessvärre en bricka i ett politiskt och relationellt spel, sviken på slagfältet (enligt kungens instruktion), och slutligen dödad.
I ljuset av de fynd som den psykologiska bibeltolkningen resulterade i, konstruerade jag sedan fyra idealtyper (eller arketyper) av bibliska krigsveteraner; Saultypen (som kan utveckla en komplex PTSD), Joavtypen (som kan utveckla MI), Davidtypen (som påvisar en upprepad förmåga att återhämta och läka) och Uriatypen (som personifierar krigaridealet). Ingen idag levande person matchar helt och fullt dessa idealtyper, utan min tanke är snarare att man i högre eller lägre grad kan relatera till, och känna igen sig. Jag menar också att idealtyperna är ett sätt att tänka kring hur Bibeln skildrar krigets effekter på människor. Ingen lämnar slagfältet oförändrad, men graden av förändring skiftar.
Ladda gärna ner och läs artiklarna i sin helhet här:
Grimell, J. (2018). To Understand and Support Contemporary Veterans Utilizing Biblical Combat Veteran Types, Journal of Pastoral Care & Counseling, 72(4), 232-240. https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/1542305018815691
Grimell, J. (2018). Contemporary Insights from Biblical Combat Veterans through the Lenses of Moral Injury and Post-Traumatic Stress Disorder, Journal of Pastoral Care & Counseling, 72(4), 241-250. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/1542305018790218
